En knackning i väggen och två armar sträcker fram en bricka med egenproducerad getost, hembakat bröd, oliver från trädgården och labne gjord på mjölk från fåren. En fantastisk lunch, vi njuter av varje tugga. Samtidigt sticker det i mig att hon som faktiskt tillagat denna måltid inte äter den tillsammans med oss. Men den här texten ska inte beskriva min kulinariska resa på Västbanken utan jag vill lyfta en av de starka och inspirerande kvinnor jag mött här, som vill visa att det går att bryta normer och skapa förändring.
Jag sitter och väntar vid den blå moskén i Jeriko på att bli upphämtad av Palestinian Medical Relief Societys (PMRS) förare. Samir dyker upp som avtalat och jag hoppar in i hans minibuss. Längs med vägen pekar han ut alla beduinbyar som den mobila kliniken besöker. Efter en stund stannar vi till vid sidan av vägen under ett träd för att invänta resten av teamet, när de anländer vinkar ett glatt gäng kvinnor till mig. Vi kör vidare in i öknen längs med oasfalterade vägar tills vi kommer fram till en beduinby. Här finns ett tält avsett för PMRSs klinik. Väskor med läkemedel och utrustning packas upp.
Palestinian Medical Relief Society är en icke statlig hälso-organisation som arbetar för att tillgängliggöra vård för de mest marginaliserade palestinierna. Organisationen startades 1979 av vårdpersonal som ville fylla glappet av otillräcklig hälsoinfrastruktur som orsakats av ockupationen. Visionen var att bedriva preventiv vård som involverar, utbildar och stärker människor 1http://www.pmrs.ps/details.php?id=gtc2via1411yj33hbnojn. Ett av PMRSs projekt är just dessa mobila kliniker som jag fått möjlighet att besöka. Syftet är att nå den befolkning som inte har tillgång till sjukvård på grund av begränsad rörelsefrihet och fattigdom. Initiativet började som en vårdtjänst för akuta insatser men med ockupationens utveckling växte behovet av att nå människor som behöver kontinuerlig vård2 http://www.pmrs.ps/details.php?id=q1duk2a2074ybe2zvb0pe.
Med oss i teamet idag finns två läkare, en sjuksköterska, en labbtekniker och en sjuksköterskestudent som studerar på PMRS universitet. Vi kallar henne Norah. Hon pratar ingen engelska men en av läkarna översätter entusiastiskt. Norah kommer från en beduinfamilj, ingen av hennes familjemedlemmar har studerat på universitetet. Båda Norahs föräldrar har varit stöttande och är väldigt stola över henne. Beduinfamiljer bor inte på en och samma plats utan flyttar runt beroende på årstid. En av uppoffringarna som Norahs familj gjort på grund av hennes studier är att de bosatt sig permanent och slutat flytta runt. Parallellt med sina heltidsstudier fortsätter Norah hjälpa till på gården. Getterna måste mjölkas tidigt varje morgon och familjen producerar egen getost. Hon berättar att kvinnorna har en stor roll i att driva gården och hon måste därför fortsätta hjälpa till som innan hon påbörjade sina studier. Det är de största utmaningarna Norah tar upp med att studera som beduin.
– Vad inspirerade dig till att börja studera, frågar jag?
– Det var min kusin och moster som peppade mig. Egentligen ville vi alla studera men de gifte sig och skaffade barn istället. Jag ville bryta normen och visa att det går att utbilda sig även om man är uppvuxen i ett beduinsamhälle.
Under pandemin kom de mobila klinikerna till Norahs by, det var då hon fick upp ögonen för sjuksköterskeyrket. Hon beskriver PMRS vita bussar som hennes uppvaknande. Samtalet avbryts av att en killing från gården nyfiket tagit sig in i tältet. Jag har tusen frågor att ställa men känner mig så tagen av Norahs mod och driv att jag inte kan formulera några fler frågor. Vi kommer från helt olika världar och sammanhang men just nu har vi mötts i en av Jordandalens beduinbyar eftersom vi valt att utbilda oss till sjuksköterskor.
- 1
- 2
