– Jag vill inte att han ska vara en hjälte, jag vill bara att han ska få vara ett barn. Farrehan berättar med tårar i ögonen om sin tolvåriga son Shadi. Han hålls i förvar på ett center i Israel i väntan på rättegång för ett brott han nekar till. Trots att Israel har ratificerat FNs barnkonvention, som säger att barn endast ska frihetsberövas som sista utväg, så sitter 420 palestinska barn fängslade av israelisk militär eller myndigheter – 112 av dem är mellan 12 och 15 år gamla.
– De är här!
Abu Shadi ställer sig upp nervöst. Hans tolvåriga son Shadi har precis kommit in i rummet. Med sig har han sin ett år äldre kompis Ahmed och fem vakter. Det är sjätte gången han träffar sin son på lika många månader. I fem minuter fylls hallen i domstolen av röster och kramar, när Shadi och Ahmed får säga hej till sina familjer, sen förs de undan för att förberedas inför domstolsförhandlingar.
Det är första gången jag träffar Shadi och Ahmed, och utan att vid det här laget känna till historien om hur de är anklagade för ett brott som aldrig hände, så blir jag illa till mods. Det är något som känns så fel med att se barn i den här positionen, att se barn behandlas som vuxna. Osäkerheten i Shadi och Ahmeds ögon liknar inte någon annans i domstolen idag.
Shadis mamma, Farrehan, kan inte vara här, hon har inget tillstånd att komma till Jerusalem – där domstolen är. Vi träffar henne istället i deras hem. Det finns bilder av Shadi överallt, och vad man än pratar om säger Farrehan – Det älskade Shadi att göra! Eller – Det älskade Shadi att äta! Det märks att han saknas, när hon visar mig hans rum tar hon fram hans favoritkläder och lägger ut över sängen. Hon luktar på dem och börjar gråta och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
– Hur kan jag fortfarande sakna honom såhär mycket? Det har gått sju månader, men varje dag är fortfarande lika svår.
Shadi och hans vän Ahmed arresterades i december förra året, de hade åkt till Jerusalem en eftermiddag, och eventuellt haft med sig en kniv. Därför står de åtalade för mordförsök, trots att det inte finns något offer eller att någon attack utfördes. Efter långa förhör, med vad hans familj beskriver som brutala metoder, har Shadi erkänt att de kanske planerat något, men att de ångrade sig och var på väg hem igen. Under förhöret ska polisen till exempel ha tagit av hans kläder och blött ned dem med vatten, sedan satt på luftkonditioneringen kallt på högsta styrka och lämnat honom ensam. I december.
Farrehan visar mig ett brev Shadi skrivit, och läser högt:
– Till min mamma, mitt viktigaste i livet. Jag vill att du håller huvudet högt, likt ett palmträd som inte kan röras av vinden eller ens en jordbävning. Mamma, jag är ledsen för att jag gjort dig ledsen och sömnlös.
Antalet palestinska barn som arresteras av israeliska styrkor har fördubblats sen oktober 2015 [1], nu sitter runt 420 palestinska barn i israelisk ”Military Detention” [2] där barn grips och döms enligt militärlagar [3]. När barnen grips och förs till israeliska områden för att åtalas och hållas, långt från sina familjer, bryter israelisk militär och myndigheter mot Genèvekonventionerna. [4] FN:s barnkonvention säger att barn endast ska fängslas eller frihetsberövas som sista utväg. [5] Ett flertal internationella organisationer har krävt att palestinska barn ska erbjudas säkerhet, och att israelisk militär och myndigheter slutar arrestera och fängsla barn. [6] [7] [8]
Israelisk lag ska erbjuda extra skydd till minderåriga under 14 år [9], men Shadis familj är oroliga att de ska hålla honom i förvar och skjuta upp förhandlingar och rättegången tills han fyllt 14. Han har redan varit i förvar, i vad de israeliska myndigheterna kallat ett ”rehabilitation centre”, i sju månader. Eftersom detta center är i norra Israel, måste Shadis mamma få ett tillstånd att resa in i Israel och betala 1000 NIS (runt 2000 kronor) för att en taxi ska ta henne dit. Hittills har hon haft råd att åka ungefär en gång i månaden.
Trots att Shadis mamma om och om igen berättar om hur Shadi inte var som andra pojkar, om hur han brydde sig om skadade djur och dansade traditionell palestinsk dans kallad dabke, så vet hon också att hans situation inte är unik:
– Shadis historia är inte bara Shadis. Över 400 till palestinska barn sitter fängslade. Jag fick chans att prata inför domaren en gång. Då sa jag att om ni fängslar min son kommer han bli en hjälte för palestinier, och en terrorist för israeler. Men om ni ger honom till mig kan jag ge honom hans barndom tillbaka. Tyvärr så lyssnade de inte.
