Ännu en söndag gryr i Jerusalem. Jag har beslutat mig för att besöka baptistkyrkans gudstjänst. Den börjar kl. 10.30. Jag har lärt känna en familj som också bor på Augusta Victorias sjukhusområde. Jag är tacksam över att de brukar ta med mig i sin bil. Så sker även denna söndag.
På vägen passerar vi Umm Kamels tält. I morse åkte jag förbi hennes tält både till och från Qalandiya, en av de största militära vägspärrarna som vi bevakar. Jag har fått för vana att ”titta till” när bussen passerar platsen där tältet står. Både på väg till och från Qalandiya vid 5-tiden resp. 8-tiden var allt lugnt och ”som vanligt”. Men nu kl. 10.25 tror jag inte mina ögon! Israeliska armén håller på att riva tältet hos Umm Kamel! Jag ber mina vänner stanna och släppa av mig. Mitt beslut behöver aldrig omprövas — jag är i Jerusalem för att bevaka det som nu händer. Mitt uppdrag är att stå på de svagas sida. De som trakasseras och förföljs. Mitt beslut är självklart.
Jag rusar över gatan och den korta biten till platsen för tältet. Området är omringat av militär och beväpnad polis. Jag befarar att jag kommer att nekas tillträde. Jag tar därför av innan jag kommer fram till det ställe som normalt anses vara uppfarten till platsen. Jag får krångla mig fram och är hela tiden vaken på minsta förändring eller ordergivning från militären. Konstigt nog hindras jag inte. Jag kan ostört gå fram mot den tältdemolering som pågår. Jag tar upp kameran och dokumenterar det som sker inför mina ögon. Många av de personer som numera kommit att bli mina vänner finns redan på plats. De hälsar snabbt och vi utbyter blickar och nickanden som säger mer än tusen ord.
Efter en stund ser jag Umm Kamel. Jag har aldrig sett henne så upprörd. Hon är helt orädd när hon går fram till den person som verkar vara polisbefälet på plats. Hon rycker i hans arm, hytter med näven, pekar åt det håll där hennes ockuperade hus står. Jag är överväldigad av den kraft och pondus denna kvinna kan visa.Flera upprörda människor försöker påkalla uppmärksamhet. Inget hjälper — demoleringen fortsätter.
När tältet är förstört flyttar sig fordonet med lyftkran så att man kan lyfta bort den ved som samlats för uppvärmning av tältet. Vid sidan om detta står de möbler man lyckats rädda ur tältet. När det står klart att även de kommer att förstöras utbryter en febril aktivitet. En kedja av villiga armar bildas och man får bort det mesta till en angränsande tomt och en tillfällig ”räddning”.
Jag känner mig förbryllad! Det var ju bara häromdagen jag var med Umm Kamel i rätten. Ett utslag från den rättegången skulle komma inom en vecka. Är tältdemoleringen det man menar med utslag? Umm Kamel har israeliskt medborgarskap. Hon har bott på samma plats och samma hus i Sheikh Jarrah i Jerusalem sedan 1948 ända tills hennes hus ockuperades av bosättare som tvingade henne att flytta.
Ungefär två timmar efter demoleringen av tältet var ett nytt uppfört på samma plats. Det är sjätte gången som tältet byggs upp. Totalt har tio tält förstörts. Detta eftersom man ofta byggt ihop flera tält så det blivit som flera rum. Dagens tält bestod av tre sammanbyggda tält. Det är Nasser som blivit skicklig på återuppbyggnadsarbetet. Han skrattar och ler underfundigt när han säger ”Det går snabbare för varje gång. De här tälten är som om de vore förenade med blodet i mina ådror.”Vi väntar fortfarande på rättens utslag. Domare Rubin har inte hört av sig ännu. Så blev min söndag återigen full av det lidande och elände jag har runt mig varje dag här. Men jag känner ändå en konstig känsla av tillfredsställelse — jag hann till platsen tack vare att jag åkte förbi. Jag kunde dokumentera och ta bilder som jag nu kan låta er ta del av. Sprid gärna mina reserapporter till andra. Sprid informationen om det olagliga, ohederliga och oheliga som pågår i det heliga landet. ” … och sanningen ska göra er fria.”Joh. 8:32
