at-Tuwani – lägg det på minnet - Följeslagarprogrammet

I springorna mellan olika nyanser av förödelser som plågar Masafer Yatta finns ett bländande ljus med solklar härledning till at-Tuwani. Att vara South Hebron Hills fäste för den fredliga kampen mot ockupationen har ett högt pris, ett pris som människor trogna rättvisan fortsätter att betala.

När vi väl börjar skymta at-Tuwani ser vi även vad vår chaufför anade, israelisk militär står vakt vid byns infart. Fyra israeliska militärer står i skuggan vid busskuren medan en står ute i solskenet. De har rullat ut spikmattor på vägen. Våra bilrutor beordras ner och det är början på samtalet med en av de ledande manliga militärerna. Han frågar vad vårt syfte med besöket är. Min kollega svarar kvickt att vi ska dricka kaffe med en familj. Våra pass efterfrågas och visas fram för en militär okulär besiktning. Inga större bekymmer för någon med europeiskt pass, men det tar en evighet känns det som. Vi kan till slut pusta ut. Spikmattorna släpas åt sidan och vi får tillåtelse att rulla in i byn.

En vy över at-Tuwani, och bosättningen Ma’on som ligger uppe på den grönklädda höjden till vänster. Foto: Axel

I utkanten av Masafer Yattas nordliga del, några stenkast utanför det militära övningsfältet 918 ligger at-Tuwani inträngt i en liten dal. Idag rymmer byn cirka 300 invånare. De bor grannar med en de större israeliska bosättningarna i trakten, som fått namnet Ma’on.¹ Den ligger knappt ett par hundra meter härifrån, uppe på höjden vilande öster om at-Tuwani.

Ett träd prytt av israeliska styrkors granater i at-Tuwani. Foto: Axel

En röst för och från Masafer Yatta

Det är inget tvivel om att at-Tuwani är kärnan i det fredliga motståndet till ockupationen i South Hebron Hills och har mest sannolikt därför fått agera epicentret för vad som har försiggått i Masafer Yatta senaste året. Byn har blivit en samlingsplats för många av de internationella och israeliska ickevålds-organisationer som arbetar för ett slut på ockupationen och även det israeliska bosättarvåldet som utageras dagligen. Förutom de internationella grupperna har byn också en inhemsk grupp av människor som aktivt för en fredlig kamp mot ockupationen. En av dessa egna förmågor är Basil Adra, fredsaktivist och journalist. Han är en av personerna vi ska träffa denna dag. Basil är en person som gör sig hörd i flera medier och har blivit en av de starkaste rösterna för hela fredsrörelsen mot ockupationen i hans hemtrakter.

Basils gästhus. Det är ett av husen som fredsaktivister från främst Israel och Palestina håller till i . Foto: Axel

Basil är utmattad när vi träffar honom. Han fick inte chans att lägga sig förrän klockan fem i morse. Under gårdagskvällen stormade israelisk militär och polis in i at-Tuwani och oroligheter varade ända in i de mörkaste timmarna. Startskottet och själva huvuddramat skedde under eftermiddagen då Hafez Hureini, en fåraherde som vid sidan av det är aktiv i kampen för landrättigheter, blev misshandlad av två bosättare.²

– De nyhetskanaler som förmedlat något annat än att Hafez blev utsatt för våldsbrott har fel. En av bosättarna bar till och med en M16 (automatvapen), berättar Basil med hänvisning till flera israeliska mediers brist på trovärdighet.

Det vi får berättat av Basil och som kan läsas i flera medier är att Hafez var ute och arbetade på sin mark när han blev angripen av ett litet gäng beväpnade israeliska bosättare från Ma’on. Hafez använde självförsvar och fick två armar brutna i gengäld.

Basil Adrai, palestinsk journalist och fredsaktivist som är född och uppvuxen i at-Tuwani och som alltjämt bor kvar där.

– Den här gången har vi film på vad som hände, uttrycker Basil i hopp om att någon form av rättvisa kan skipas i åtminstone det här fallet.

När väl Hafez hade blivit bemött av ambulerande läkare förhindrades de från att köra till sjukhus. Bosättarna hade nämligen punkterat däcken, berättar Basil.³ Detta skedde i takt med att kvällen trappades upp av att allt fler bosättare samlade sig för att ta sig in i at-Tuwani. Israelisk militär kom emellan och utförde en stormning av byn. Ett dussintal äldre palestinska män blev gripna och frihetsberövade, mitt bland tårgas och inande ljudgranater för att förhöras av israelisk militär mitt i natten. Basil berättar att även två israeliska fredsaktivister som vanligtvis bor i at-Tuwani fick tio dagars besöksförbud i byn. Hafez natt slutade med att han blev förd till arrest av israelisk militär direkt efter att ha blivit omlindad på sjukhuset som han till slut kom till. Ingen av de två bosättarna som bröt Hafez armar blev arresterade eller dömda.⁴

– Israelisk militär antar alltid att vi palestinier är de som uppviglar till våldsamheter utan direkta belägg, menar Basil och pekar på gårdagskvällen som ett typexempel.

Direkt efter incidenten med Hafez och bosättarna blev palestinier konsekvent bortförda från sin egen mark. Bosättarna däremot fick tillåtelse att befinna sig på samma mark. Många av träden på Hafez mark blev förstörda av bosättarna den kvällen.⁵

– Våra villkor ser annorlunda ut än bosättarnas, säger Basil som om det vore världens mest självklara sak, sorgligt nog.

Snälla, vänd dig om

– Vi måste få se hans ansikte någon gång, säger vår chaufför till mig under vårt möte hos Basil. Jag frågar vems ansikte han syftar på. Han pekar mot väggmålningen som stod som bakgrund till fotot på Basil. Pojken han pratar om är barfota och tilltufsad, med händerna knäppta bakom ryggen och vänd från världen.

Jag får berättat för mig att den avbildade pojken på väggen bär namnet Handala och är en av de mest kända symbolerna för palestinier, skapad utav konstnären Naji al-Ali. Hans avsikt med Handala är att återspegla sig själv när han var tio år. Tillsammans med sin familj blev de tvångsförflyttade under Nakban⁶ och placerades i ett flyktingläger i Libanon 1948. Idén med att gestalta honom på det viset är för att han har vänt ryggen till omvärlden i ett avvisande uttryck mot sätten som palestinier har behandlats vid bildandet och under utvecklingen av staten Israel. Det är en protest mot tvångsförflyttningar och frihetsberövanden av palestinier och Handala har därmed avstannat i sitt åldrande, som en symbol för rättvisan. al-Ali gav ett löfte om att den dagen han får återvända hem till Palestina som en fri människa kommer världen få se pojkens ansikte, fortfarande tio år gammal och först då återgå till att åldras så som man gör i ett vanligt liv.

Två veckor senare…

Till skillnad från förra besöket är det inte ett omskakat at-Tuwani vi kommer till. Vi åker hem till Hafez som är frisläppt sen några dagar tillbaka. När vi träffar honom har han bägge armarna i gips som han ska ha på i sex veckor till. Det som besvärar honom är inte hur otympligt det är att dricka te med så mycket gips på. Hafez släpptes från häktet mot en borg på tio tusen israeliska shekel och är förbjuden att arbeta eller ens vistas på sitt landområde de närmsta 30 dagarna⁷. Sen får han se om det kommer ytterligare beslut på det då, vilket frustrerar honom. Å andra sidan är han noga med att betona sin tacksamhet för det väldiga stödet han fick under tiden han satt i frihetsberövad, men framför allt för den internationella närvaron i at-Tuwani. Det hade kunnat sluta mycket värre om det inte vore för den israeliska fredsaktivisten som filmade när bosättarna förgrep sig på honom och därmed kunde skildra sanningen.⁸

– Hade det inte funnits film på det hade jag troligtvis dömts för mordförsök och fått sitta tio år i fängelse, säger Hafez allvarsamt.

En tacksam Hafez Hureini på sin veranda, två veckor efter att bosättare brutit hans bägge armar. Foto: Axel

Den oerhörda styrkan med internationell närvaro som har sikte på fred genom icke-våldsprincipen kan inte bli tydligare än i Hafez fall. Vägen dit är lång, och rättvisa, som är en nyckel till fred, kommer inte av sig självt.

Handalas skapare, al-Ali, gick bort 1978, men hoppet för palestiniers frihet är inte över för det. Kanske kommer Handala att vända sig 180 grader någon gång, åtminstone i våra sinnen, men bara om vi agerar tillsammans nu.