Vi skumpar fram i bilen på en väg full med stenar. Vår chaufför undviker skickligt de största bumlingarna. Han känner vägen väl för han har kört följeslagare i många år till olika uppdrag i South Hebron Hills här på Västbanken. Vårt mål är byn Shi’b Butum och vår uppgift där är att genom vår närvaro stötta markägare så att fåraherdar kan vandra fritt med sina får utan att bli stoppad av militären eller bli trakasserad av bosättare som bor i närheten.
När vi kommer fram är den israeliska militären där men bosättarna syns inte till. Vi är flera personer som följer den palestinska fåraherden på avstånd. Han är ung men han kan sin uppgift och fåren följer honom tryggt i det steniga landskapet.
Bredvid mig står Michelle, som egentligen heter något annat. Hon är israel och medlem i gräsrotsorganisationen Ta’ayush som på arabiska betyder ”att leva tillsammans”. Hon bor i Tel Aviv och hon berättar att hon under två och ett halvt år har kommit hit till Shi’b Butum varannan lördag för att delta i landaktioner.[1]
– Det är min plikt för jag kan inte acceptera de orättvisor som vi israeler utsätter den palestinska befolkningen för, säger hon.
Landaktioner är en protest som medlemmarna i Ta’ayush gör för att visa sitt motstånd mot Israels politik på Västbanken. Och de orättvisor som hon talar om, är att Israel i nästan 50 år, sedan sexdagars kriget 1967, ockuperar Västbanken där palestinier bor.
Trots att det är förbjudet för en ockupationsmakt, enligt internationell humanitär rätt [2], att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område har Israel tillåtit och uppmuntrat civila israeler, så kallade bosättare, att bosätta sig på Västbanken där de konfiskerar palestiniernas mark. Många FN-rapporter[3] visar hur utrymmet krymper för palestinierna i takt med att bosättningarna växer och byggs ut.
– Ju fler som är här, desto svårare blir det för polisen, militären och bosättarna att stjäla mark från byarna runt omkring, säger Michelle.
Idag bor ca en halv miljon israeliska bosättare på ockuperat område på Västbanken[4] och det gör det svårare, konstaterar hon, för en politisk lösning med två stater. För hon tror inte på möjligheten att flytta alla bosättare från Västbanken.
– Men å andra sidan, tillägger hon, kan vi israeler agera oförutsägbart.
När hon började att engagera sig i den här konflikten blev hon anklagad för att vara en förrädare till Israel. Själv anser hon att hon är motsatsen.
– Jag försöker att rädda Israel. Det finns en stark övertygelse i mig. Båda mina föräldrar överlevde koncentrationslägren, säger Michelle, och hon har svårt att hålla tårarna tillbaka.
– Jag förstår inte hur israeler kan göra vad de gör mot dessa palestinier. Jag jämför det inte på något sätt med vad som hände judarna under andra världskriget. Men vad vi gör här är att konfiskera andra människors hem.
När hon började engagera sig i den här konflikten och arbeta mot Israels ockupation av Västbanken, säger Michelle, att hennes familj tyckte att hon var tokig men idag tycker de att hon hade rätt från början.
Och det finns många israeler som tar avstånd till bosättningspolitiken och som anser att ockupationen borde stoppas och att Israel borde återgå till 1967 års gränser. [3]
Men som människor i de flesta delar av världen, sätter sig israelerna framför TV:n och konstaterar att konflikten är dum och vansinnig, men de lyfter inte ett finger för att göra något åt situationen, suckar Michelle uppgivet och fortsätter:
– Israel får mycket stöd av USA, så livet i Israel är bra och vi lever bekvämt.
Personligen tror Michelle på en lösning med en stat och två folk, berättar hon, medan vi vandrar tillsammans med fåraherden på den ockuperade marken.
– Det är min högsta önskan att både israeler och palestinier ska kunna leva tillsammans i ett och samma land.
Bilder
1. Michelle, som egentligen heter något annat, i byn Shi’b Butum. Foto: Britt-Marie Sagefors
2. Fåraherde i sällskap med internationella observatörer. Foto: Britt-Marie Sagefors
