Vi kommer upp till Jabal al-Baba, en beduinby vi ofta besöker när ett hus eller tält blir rivet eller beslagtaget av israelisk polis och militär. Men ikväll är det ingen sorg eller ockupation på agendan. Det är bröllop och stämningen är i topp.
När vi kommer upp längs den snirklande grusvägen är det fullt med bilar och den lilla byn på runt 150 människor kommer under kvällen växa till runt 2 000. Ett tält med öppen mitt är uppställt mitt på berget. I mitten står stora högtalare och enkla glödlampor hänger runt om för att lysa upp området.
Här blandas äldre män i traditionella kläder med män iklädda allt från kostym till trasiga jeans. Några kvinnor syns inte till, då de har ett eget område med ett liknande, fast mindre tält en bit bort. I mitten på den manliga delen av festen står det runt 400 personer som just har avslutat aftonbönen när vi kommer dit. De slår sig ned på madrasser som är lagda runt kanten av tältet. Vi slår oss ned bredvid några äldre män med traditionella kläder och får snabbt en liten kopp i handen med beduinskt kaffe. Vi småpratar lite med en äldre herre vid namn Suleiman som berättar att deras klan, Jahalin, kommer från Beer Sheba området. De fördrevs därifrån på tidigt 50-tal av israelisk militär och bor sedan dess i området runt Al-Azariyah.
Byn på Jabal al-Baba (Påvens berg) ligger intill berget där en av Israels största bosättningar Ma’ale Adumim ligger. I den bosättningen bor det runt fyrtio tusen människor, och den ingår i det block av bosättningar, inklusive östra Jerusalem där 200 000 israeler bor i strid mot internationell lag. [1] FN anger att det totala antalet israeliska bosättare på Västbanken är 520 000.
Etableringen och expansionen av Ma’ale Adumim har fördrivit Jahalin-beduinerna från betesmark och gett upphov till stor arbetslöshet och fattigdom när deras traditionella inkomst genom boskapsskötsel nästan helt försvunnit. På Jabal al-Baba får de runt 150 invånarna sitt vatten och sin elektricitet från en av grannarna i al-Azariyah. Saniteten är bristfällig, vilket kommer av att det inte har getts byggtillstånd till att dra avlopp och vatten. Jabal al-Bababorna lider också av att de bor i E1-området, som är ett område med flera planerade bosättningar och som Israeliska myndigheter vill annektera i en kommande tvåstatslösning tillsammans med bosättningarna öster om Jerusalem. Denna annektering skulle i praktiken göra det omöjligt att etablera en fungerande palestinsk stat, då Västbanken skulle bli delad på mitten samt skära av tillgången till östra Jerusalem för palestinier. [2]
Fler och fler män kommer upp på berget till bröllopet och vita plaststolar sätts ut över området för att alla ska kunna få någonstans att sitta och ett liveband börjar spela. En rytmisk slinga börjar spelas och samma melodi kommer spelas under hela kvällen med två stycken unga män som sjunger. Fler och fler ställer sig på led och klappar i takt till musiken, gungades fram och tillbaka medan tre stycken män dansar mer fritt i mitten av ringen. Suleiman berättar att det är en gammal tradition för beduiner och att andra araber inte dansar på samma vis. Han fortsätter att berätta att det är en dans för att göra äktenskapet lyckat och ge brudparet många barn.
Vi sitter på madrasserna och tittar på dansen när Attallah, byns talesman, ber oss komma med honom hem och träffa brudgummen. Vi sitter där ett tag, träffar hans äldste son och samtalar. Attallah säger att han är glad över att vi besöker Jabal al-Baba utan att det först har skett en tragedi innan och vi nu äntligen får dela deras glädje och inte bara deras sorg. Tragedier så som förra veckan när en familj på sju personers tält blev beslagtaget av israelisk militär. Tältet hade de rest över platsen där deras hem låg, innan det revs för en månad sedan. En annan tragedi var när den blinda Abu Ghassans hem revs för en andra gång några veckor tidigare. [3]
Vi tackar för att vi fick komma dit och en man kommer in. Det är brudgummen, klädd i ett par mjukisbyxor och en träningsjacka. Tydligen är inte den första dagen av ett bröllop så viktig. Idag är det mest dans och samkväm och imorgon är det maten som gäller. Mahmoud, brudgummen, tackar oss för att vi kom och går tillbaka till festen. Jag och Acmad, en följeslagare från Filippinerna, bestämmer oss för att gå tillbaka dit också. Väl där så blir vi indragna i ledet av klappande och gungande män och vi står där tillsammans ett bra tag och delar deras glädje genom dans. En äldre herre bjuder in mig i mitten på lite fri dans och vi svänger runt där ett tag.
Jag glömmer konflikten och vad jag bevittnat de senaste veckorna. Tårgas, gummikulor, israeliska bosättare, stenkastande ungdomar, husrivningar och allt annat elände försvinner ett tag i dansen och jag förstår vad Attallah menar med att dela deras glädje. Människorna i byn kan glömma sina problem ett tag. De slutar oroa sig för att imorgon kan de också bli hemlösa efter en husrivning eller tvångsförflyttade och istället bara leva.
Bilder
1. Attallah, talesman för byn Jabal al-Baba, med två av hans söner, lär Acmad, följeslagare från Filippinerna, att dansa beduinernas dans. Foto: Barbara Thiel
2. En familjs hem på Jabal al-Baba efter att israelisk militär har konfiskerat deras tält som de hade rest på platsen där deras hus stod innan det blev demolerat en månad tidigare. Foto: David Jakobsson
