Därför fruktar Israels högerhökar äldre kvinnor med protestplakat

Spillrorna av den en gång starka israeliska fredsrörelsen har blivit öppet villebråd för Israels högerhökar. Danit som ligger medvetslös på den blodiga marken för att ha kritiserat ockupationen är bara toppen på isberget. Dr. Noa Kashny, vars expertområde är politisk psykologi och konfliktlösning, hävdar att israeliska judar som utmanar föreställningen om Israels skuldlöshet, ofta uppfattas som mer provocerande än andra kritiker.

Danit* ligger medvetslös på marken. Hennes skylt med texten “Stoppa Ockupationen” är kletig med blod. Hon har blivit knuffad till marken av en ung man som försökt slita protestplakatet ur händerna på henne. Danit hör till kvinnorna från Women in Black som har samlats ett par hundra meter från Ben Aghion, Israels premiärministers officiella residens, varje fredag i över trettio år [1]. Deras syfte är att i tystnad uttrycka sitt missnöje med Israels ockupation och de metoder som militär och polis använder mot civilbefolkningen i de ockuperade territorierna.

Kvinnorna, som klär sig i svart för att sörja ockupationens offer, tvingas utstå glåpord, obscena gester, spottloskor och hot. De beskylls även för att vara landsförrädare och antisemiter. Detta är ingenting nytt [2]. Däremot är det sällsynt att förbipasserande israeler tar till våld för att tysta röster från sitt eget folk. I och med att Benjamin Netanyahu i slutet av november har blivit åtalad för korruption, bedrägeri, bestickning och trolöshet mot huvudman, och många israeliska medborgare krävt hans avgång, har inställningen till israeliska fredsaktivister dock blivit alltmer fientlig [3].

– Folk är mer aggressiva mot oss sedan Bibi [Netanyahu] börjat hotas på allvar. Det gäller för alla som öppet kritiserar vad som händer på Västbanken och i östra Jerusalem. De flesta vill inte veta, säger Shulamit Efron som kommit hela vägen från Bet Shemesh för fredagens demonstration.

En ung kvinna passerar oss till fots. Hon bär på två till synes tunga matkassar men lyckas ändå få upp ena armen för att visa oss långfingret och skrika “Vilken ockupation?! Åk till Syrien era antisemitiska horor,” innan hon promenerar vidare. Jag blir perplex av dessa grova ord som passerar läpparna på denna, till det yttre, eleganta kvinna men Nomi Morag bredvid mig småler bara.

– Det spelar ingen roll att vi är judar och israeler. Vi upplevs som falska judar om vi ifrågasätter våra ledares och vårt lands förbrytelser. Många ser oss som värre än palestinier och internationella kritiker. Men just för att dessa hemskheter görs i vårt namn måste vi protestera, säger hon.

Faktum att en äldre dam med en skylt upplevs som så pass provocerande att hon behöver stoppas med våld speglar verkligheten för de israeler som öppet vågar uttrycka sitt missnöje med ockupationen. Under den senaste månaden har flera organisationer såsom Free Jerusalem [4] och All That’s Left [5] organiserat demonstrationer varje lördag utanför Jerusalems borgmästare Moshe Leons residens. Målsättningen är att sätta stopp för polisbrutaliteten som pågått i området al-‘Isawiya i östra Jerusalem i nästan ett halvår. EAPPI:s Jerusalemteam har i samverkan med flera israeliska fredsorganisationer dokumenterat hur både gränspoliser (Magav) och specialstyrkor (Yassam) kontinuerligt trakasserat invånarna i området genom att gripa minderåriga på måfå och använda tårgas och ljudgranater utan att provokation förekommit [6].

Förra lördagen gick demonstranterna ett steg längre. Eftersom Leon befann sig utomlands samlades demonstranterna på torget framför polisens förhörscenter al-Moscabiyeh i centrala Jerusalem. Enligt människorättsorganisationen Addameer är al-Moscabiyeh ökänt för att tortera palestinska fångar [7]. Jag fylls av upprymdhet över att se så många israeler samlas för att unisont kräva ansvarstagande av sina ledare. Samtidigt är den bittra verkligheten att rösterna som höjs mot det politiska etablissemanget i Israel är oroande få. Tilliten gentemot polisen bland demonstranterna är låg. Trots att polisen i teorin ska säkerställa demonstranternas säkerhet utser demonstranterna själva sina “säkerhetsansvariga,” vars uppgift är att hålla utkik efter potentiella hot och stoppa attacker mot demonstrationståget. Åtgärderna är inte överdrivna. Demonstrationståget får snabbt en svans av arga unga män som skriker åt och förolämpar demonstranterna. Två unga män riktar in sig på en äldre kvinna. Situationen ser ut att urarta innan en bjässe till man, som har till uppgift att vakta demonstrationstågets bakre del, bara genom sin uppsyn får förföljarna att komma på bättre tankar. Men inte innan en av dem spottar en redig loska mot kvinnan och gör klart för henne att hon bör akta sig.

Jag har sett och mött många arga människor i Palestina och Israel men aldrig upplevt en sådan brinnande vrede som visas mot israeliska fredsaktivister. Att israeler själva ifrågasätter ett narrativ där Israel framställs som enbart ett offer tycks väcka pandoras ask av raseri och frustration. Ett par dagar senare sitter jag och dricker kaffe med en gammal bekant vid namn Dr. Noa Kashny, före detta föreläsare i politisk psykologi och konfliktlösning vid Hebrew University of Jerusalem. När jag lyfter mina spörsmål får jag ett tydligt och insiktsfullt svar.

– Våldet som alla israeler på något sätt har upplevt påverkar inte bara palestinierna. Vi måste bearbeta det. På en kollektiv nivå har vårt samhälle hanterat skuldkänslorna för de offer som konflikten skördat genom att stänga ute empati för lidande. Det gäller både på den israeliska och palestinska sidan. Det är ett sätt att hantera vardagen. När vårt eget folk utmanar föreställningen om att vi inte enbart är offer, utan också förövare, vet vi inte hur vi ska hantera det. Det leder till en känsla av maktlöshet och således ilska, säger han.

*Danit har bett om att få vara anonym och heter egentligen någonting annat.