Vid ankomsten till det lilla samhället Abu Alajaj ser man redan soldaterna och bulldozrarnas framfart, ett av husen är totaldemolerat. Endast grunden är kvar, mitt i betongmassorna och metallbalkarna ligger familjeägodelar som mattor, tavlor och allt annat som familjen inte hunnit bära ut. Vi sätter oss ned och blir bjudna på en kopp te.
Man slutar aldrig förvånas över denna värme och generositet man stöter på överallt. Familjen har precis förlorat sitt hus och tar sig ändå tid att sätta sig ner och bjuda oss på en kopp te och berätta om vad som har skett. De berättar att militären kom till Abu Alajaj vid sextiden på morgonen. De rev ned deras hus och två byggnader för fåren. Familjen berättar vidare att de enbart fick tio minuter på sig att tömma sitt hus på ägodelar innan bulldozern rev ned det.
Frun i familjen berättar uppgivet att hon inte kunde få med sig alla saker ut. Då huset revs var fortfarande många saker kvar i det. Hon tittar bort mot det stora gröna fältet som är invånarna i Abu Alajajs stora inkomstkälla. För en stund verkar hennes tankar vandra iväg, sedan vänder hon sig mot oss igen skakar på huvudet och berättar att hon inte förstår varför de rev huset. Detta är deras mark, de har äganderätt på marken, papper som intygar detta och de har även ett ickerivningsbeslut från en israelisk domstol från 2008.
När jag frågar henne om hon fick någon förklaring från soldaterna till varför de skulle riva deras hus svarar hon att militären som kom dit hävdade att beslutet gällde två andra byggnader. Hon berättar att soldaterna inte var lika ”vänliga” vid demoleringen av djurstallarna. När vi närmar oss det ena visar det sig att inte alla lammen tagits ur skjulet innan man rivit det. Synen av döda lammungar som ligger krossade under husraset är rent horribel. Det vänder sig i magen när man ser dem och det är helt enkelt svårt att ta in.
Tyvärr är detta inte den enda husdemoleringen i Jordandalen denna vecka. I byn Khirbet Yartza demolerades dagen efter en moské och sex djurstallar. Förklaringarna till rivningarna skiftar från fall till fall. Oftast beror det på att man byggt utan tillstånd. Att invånarna har äganderätt på marken och att inga tillstånd ges av Israel spelar ingen roll.
När vi kommer fram till byn är där redan journalister och TV-team på plats. Jag börjar prata med en av männen som bor i byn. Han frågar mig vad han nu ska göra, hans familj har bott här i generationer och stått ut med diverse trakasserier från israelisk militär under de senaste 25 åren. Ibland måste de söka skydd inne i grottorna i bergen då militären skjuter skarpt mot deras by, det är helt enkelt för farligt att vara kvar i husen med barnen. När jag frågar honom vad han kommer att göra nu rycker han på axlarna och menar på att han får försöka bygga upp det igen. Han måste ju ha någonstans att ha sina djur. ”Inshallah river de inte ner mitt hus igen.” Han berättar vidare att det är väldigt svårt att leva i Jordandalen och att rivningar av hus samt beslagtagning av mark eller vattenresurser tyvärr hör till vanligheterna.
Mitt i vårt samtal ursäktar han sig då det är dags att be. Männen ställer sig i ruinerna av moskén och ber. Det är något väldigt tragiskt och ovärdigt över att se männen mitt i ruinerna. När jag står och tittar ut över byn kan jag inte låta bli att undra över framtiden för dessa människor. Kommer denna lilla by att finnas kvar om tio år eller kommer dess spår att vara utraderade?
Dagen efter när jag går omkring i Nablus ser jag på förstasidan i en tidning bilder och reportage från Khirbet Yartza. Företeelser som dessa sker så gott som dagligen på Västbanken men väldigt få får reda på det. Det känns därför som en liten seger att nyheten åtminstone kom till folks kännedom, de flesta byar som råkar ut för liknande händelser har inte den “turen”.
