Tema: Politik, militär och fredsförhandlingar

Prövad och dömd på knappt femton minuter

I ett bås sitter en blek och mager pojke i 16-årsåldern. Runtom honom är olika vuxna personer, de flesta i uniform, andra civilklädda. Ingen tittar på pojken, de är fullt upptagna med att prata med varandra. Dörren till vänster öppnas då och då och främmande personer går in och ut ur rummet. Efter cirka femton minuters samtal på hebreiska, som översätts sporadiskt till arabiska av en ung israelisk soldat, beslutas att pojken ska hållas kvar tre dagar till i ett förhörscenter i syfte att få fram ytterligare erkännanden.

”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”

Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.

Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.

Israel kan!

– En nation som Israel, som återuppväckte ett dött språk, som tog emot flyktingar från hela världen och kunde skapa en demokratisk stat i Mellanöstern, den har rimligen också förmåga att hitta en fredlig och rättvis lösning för både israeler och palestinier, säger Dean Issacharoff, som har tjänstgjort i Israels försvarsmakt som soldat på Västbanken.

Att se med andra ögon

Utanför väntar taxin för att ta mig till mitt första möte med Combatants för Peace, i Beit Jala. När jag stiger in i möteslokalen möts jag av en bubblande energi, palestinier och israeler är samlade för ett genrep inför dagens teater. Teater är en av metoderna som Combatants for Peace använder sig av för att dela sin historia och för att förmedla budskapet om styrkan i enighet emellan folken och vikten av ickevåld för att få ett slut på den barriär som ockupationen skapar emellan människor.

En enstats- eller tvåstatslösning? Därom tvistar de lärde.

På det ekumeniska centret Tantur diskuterar och arbetar man både teologiskt och praktiskt med att komma fram till en möjlig lösning på konflikten i Det heliga landet. En tvåstatslösning har sedan den så kallade Balfourdeklararationen, 1917, varit det tongivande svaret på konflikten mellan Israel och Palestina och också Kyrkornas världsråds hållning. Men det finns även andra förslag.

 

”Varför väljer de att träna på vår mark?”

Jordandalen påverkas mycket av militärträning. Israeliska soldater kommer i busslaster och tränar i ett specifikt område under ett dygn. Vi möter Abdul Karim och hans familj i byn Ibziq som under december månad behövt evakueras fem gånger då soldaterna kommer med pansarvagnar till området för att träna. Något som skapar stora problem för familjen.

– En sida kan inte lösa konflikten, det krävs två

När allt tycks se väldigt mörkt ut så dyker det upp ljus i tunneln. Mitt möte med Combatants for Peace var just ett sådant ljus som gav mig en gnutta hopp om att en annan framtid i Israel och Palestina kan vara möjlig. Trots alla fördomar mot ”den andra sidan” så visar Abidal och Husama att det går att mötas, försonas och arbeta tillsammans för fred och rättvisa i ett land som varit i konflikt i så länge många kan minnas.

Kampen för att kunna stanna kvar

Olika platser men samma kamp. Rätten att få vara den en är, är en rättighet som många individer och grupper kämpar för runt om i hela världen. Normer och samhälleliga förutsättningar kan försvåra arbetet, men en tro på en förändring och ett mer accepterande samhälle är något som förenar alla dessa aktivister. Min sista reseberättelse, för denna gång, bjuder på inspiration från hbtq-rörelsen i Jerusalem.

Barn som grips av militär

Flera gånger i veckan står vi på skolvägar där den militära närvaron är hög. I Tuqu’, en by söder om Betlehem, ligger fyra skolor nära varandra. Därför går alla elever från lågstadiet till gymnasiet på den här vägen. När vi står där är det alltid trevlig stämning och alla elever säger god morgon. De minsta vinkar glatt, vill veta våra namn och skaka hand. Men lite längre bort står soldaterna.