Tema: Politik, militär och fredsförhandlingar

Hebron, en delad stad

Hebron på Västbanken är sedan 1997 delad i två zoner, H1 och H2. I H2 har Israel full kontroll och palestinier som bor här har mycket begränsad rörelsefrihet. Detta gör ockupationen mer påtaglig i H2 fastän också H1 och hela Västbanken är ockuperat.

Att spräcka sin bubbla

Det är lätt att bli fast i sitt sammanhang och sätt att se på världen. Som följeslagare på Västbanken får vi dagligen ta del av berättelser om det lidande och de begränsningar den israeliska ockupationen för med sig för den palestinska befolkningen. Trakasserier och kränkningar av mänskliga rättigheter från armén, den civila administrationen och bosättare ger inte direkt en positiv bild av staten Israel. Det är därför viktigt att ta del av andra röster från det israeliska samhället och se dem som vågar tala ut och verka för en fredlig samvaro.

Vinterns ockuperande kyla

Under våra första veckor i Jordandalen påtalade många personer vi mötte att vintern var i antågande. Flera uttryckte oro över att situationen varit lugn ett tag och fruktade mer aktivitet från ockupationsmaktens sida. Efter den senaste veckan står det klart för mig att det skett en förändring och att vintern verkligen är här. I det här fallet är det däremot mer än en förändring i temperatur och antal soltimmar.

Ny bosättning- fler militärer och färre butiker?

Jag hör dem på avstånd, militärerna och deras kängor mot marken. De kommer allt närmare. Jag hör även röster av högljudda bosättare som verkar göra allt de kan för att visa att området tillhör dem. Deras guide pratar engelska och hebreiska. På engelska säger han:

– EAPPI är här för att de är vänner med palestinierna och sympatiserar med dem.

Jag är här för att jag vill stå upp för de mänskliga rättigheterna.

Cordoba- rädsla för bosättare och konstant militär närvaro

Vägspärrar, militärer med automatkarbiner och maskingevär, bosättare med pistoler i hölstren och gevär över axeln. Israeliska flaggan vajar på många husfasader och mitt i detta inferno, en palestinsk skola. Det här är vardagen för många unga elever i Hebron, Västbanken.

Fattigdom och utanförskap till följd av normaliseringen

Jag är inte bara följeslagare, jag är också förälder och för varje dag som går här påminns jag om hur lyckligt lottad jag är att mina barn somnar trygga i sina sängar på nätterna och kan gå till skolan utan att se tungt beväpnad militär på vägen Det är barnen som kommer i kläm och ockupationen och dess konsekvenser leder till fattigdom, utanförskap och otrygghet. Inte minst på grund av de många arresteringar av barn som genomförs varje dygn på Västbanken.

Huset med två dörrar

Solen är på väg ner över stadens kullar och moskéns guldkupol lyser fram mellan sandgula hus. På gatan leker barn, unga män flockas utanför en liten affär där barnen med jämna mellanrum kilar in för att köpa glass och snacks. Män och kvinnor strävar långsamt uppför den branta backen med sina inköp. I motsatt riktning kommer en strid ström av festklädda människor. Det är fredag kväll i Hebron.

Att lära sig räkna med stridsflygplan

Ruth beskriver hur man kan sluta se automatvapen, hur de bästa eleverna på skolorna hamnar i de hårdaste typerna av militärtjänstgöring – inte de bästa universiteten, samt hur hon fortsätter kämpa för ett Israel med lika rättigheter för alla, oavsett religion.

Prövad och dömd på knappt femton minuter

I ett bås sitter en blek och mager pojke i 16-årsåldern. Runtom honom är olika vuxna personer, de flesta i uniform, andra civilklädda. Ingen tittar på pojken, de är fullt upptagna med att prata med varandra. Dörren till vänster öppnas då och då och främmande personer går in och ut ur rummet. Efter cirka femton minuters samtal på hebreiska, som översätts sporadiskt till arabiska av en ung israelisk soldat, beslutas att pojken ska hållas kvar tre dagar till i ett förhörscenter i syfte att få fram ytterligare erkännanden.

”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”

Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.