I Dheisheh flyktingläger i Betlehem är natten otrygg. Här lever närmare
20 000 människor under ständigt hot från israelisk militär som bryter sig in i familjers hem, griper familjemedlemmar eller grannar och lämnar hemmen förstörda. Jag har besökt en av familjerna som lever mitt i denna verklighet – där vardagen präglas av rädsla, motstånd och en okuvlig vilja att fortsätta leva sina liv.
Vid den stora ingången till Dheisheh står en övergiven säkerhetskontroll med snurrdörr. Idag kan vem som helst gå in och ut ur lägret, men tidigare kontrollerades det av israelisk militär och idag står kontrollen kvar som ett vittnesmål om vad som en gång utspelade sig här.
Mellan 1922 och 1948 stod Palestina under brittiskt mandat1 https://avalon.law.yale.edu/20th_century/palmanda.asp, samma dag som mandatet upphörde utropades staten Israel, vilket sex angränsande arabländer motsatte sig och ett krig utbröt. Kriget ledde till Nakban – den stora katastrofen – där över hälften av den palestinska befolkningen fördrevs, deras byar jämnades med marken och omkring 12 000 dödades2 https://www.un.org/unispal/about-the-nakba/. Många flydde till Västbanken där flera flyktingläger upprättades, där människor bor kvar än idag. Dheisheh i centrala Betlehem är ett av dem3 https://www.unrwa.org/sites/default/files/dheisheh_camp_profile_-2023.pdf[4] https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2023-2-8337-bilaga13-intressentdialoger.pdf.
Vi som är följeslagare i Betlehem hör varje vecka om hur soldater stormar Dheisheh. De kommer i jeepar mitt i natten och bryter sig in i människors hem, en man jag nyligen träffat berättade att han sover med kläder och skor på för att alltid vara redo. Det är inte ovanligt. Under en av de senaste stormningarna gav militären order om att stänga lägrets kulturcenter i minst sex månader, helt utan anledning. Där samlas barn för att sjunga, sporta, spela instrument och för att uppleva saker bortom ockupationen. Det får de inte längre göra. De som jobbar på centret har hotats till tystnad och vågar inte längre träffa oss för att prata om situationen, då militären låtit dem veta att de kommer att arresteras om det kommer ut att de pratat med oss, media eller någon annan.
I lägret står husen tätt och väggarna är täckta av konst som skriker motstånd och kärlek för Palestina och dess folk. På var och varannan vägg finns porträtt av de som arresterats eller dödats. I en av gränderna möter jag och mina följeslagarkollegor Dalal*, som välkomnar oss in till sitt hem. Där möter vi hennes tre vuxna söner, hennes dotter och fyra barnbarn.
– Fler än TRETTIO gånger har vi fått byta ytterdörr. Militärerna kommer på nätterna och förstör våra hem och arresterar våra barn, utropar hon upprört.
Senast för en månad sedan attackerade ett tjugotal militärer deras hem vilket fångades av familjens övervakningskamera. Ett hem där flera barn bor som gång på gång traumatiseras av det våld de utsätts för. Jag frågade en av flickorna hur hennes morgondag skulle se ut om ockupationen var över. Hon sträckte på sig, log.
– Jag hade lekt med alla mina vänner, haft jätteroligt och varit trygg, svarade hon.
Även i slutet av juli förstörde ett tiotal militärer återigen Dalals dörr. De kom för att gripa hennes äldsta son som vid tillfället inte var hemma. De tog den yngre sonen istället.
– De gör så ofta, tar den de kommer åt. Om de inte hittar mig, tar de min son, om de inte hittar honom, tar de hans fru. När rätt person till slut dyker upp byts de ut, berättar hon.
Dalals andra son arbetar som ambulanschaufför i en angränsande stadsdel. Han berättar om hur militären hotat honom och hans kollegor att inte hjälpa de palestinier som behöver sjukvård.
– Det går jag inte med på, aldrig, säger han.
Enligt en kartläggning av Socialstyrelsen har Sverige sex ambulanser per
100 000 invånare, vilket är mycket få jämfört med Norge som har 244 https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2023-2-8337-bilaga13-intressentdialoger.pdf. I Betlehem finns fem ambulanser att tillgå för 240 000 invånare, fem ambulanser som dessutom tvingas leka katt och råtta med militären för att över huvud taget nå fram till de som behöver dem.
När vi lämnar familjen går vi förbi ett hus där en 20-årig man bodde tills nyligen. Under en av stormningarna i lägret skadades han i magen av militären. Han blev därefter gripen och gavs ingen medicin under tiden han var arresterad. Han släpptes, men blev snart gripen igen. Den gången klarade han sig inte. Han dog. Militären åkte då till hans familj för att gripa hans bror.
Så slutade den här dagen i Dheisheh. Nya berättelser om förtryck, våld och livet under ockupation. Ett nytt möte med en familj som så många andra öppnar sina dörrar för att få berätta om sin vardag i hopp om att något en dag kanske kan förändras. Jag lämnar som så många gånger förr med dubbla känslor i kroppen; förkrossad över vad de tvingas utstå, men varm av den starka gemenskapen som tar dem vidare, dag för dag.
*Dalal är ett fingerat namn.
Om Dheisheh flyktingläger
Dheisheh byggdes för att husera 3 000 människor, en siffra som sedan länge överstigits. Idag bor nära 20 000 personer här. UNRWA driver en vårdmottagning och fyra skolor i området, samt stöttar befolkningen på en rad andra sätt. Deras arbete fortgår, men hänger på en skör tråd då Israel i januari förbjöd UNRWA:s arbete5 https://www.timesofisrael.com/israel-cuts-ties-with-unrwa-over-links-with-terror-groups-as-ban-comes-into-effect/ och Sverige drog tillbaka sitt ekonomiska stöd6 https://www.newarab.com/news/sweden-ends-unrwa-funding-after-israel-ban. För människorna i Dheisheh är UNRWA:s närvaro avgörande för både liv och hälsa och dess utträde skulle vara förödande.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
