Boskap som stjäls, herdar som attackeras och familjer som inte längre vågar sova hemma på nätterna av rädsla för att israeliska bosättare ska bryta sig in och döda deras barn. Så ser vardagen ut för många palestinier i Jordandalen, som kämpar för att bo kvar på sin egen mark när våldet och trakasserierna ökar.
Sedan 7:e oktober 2023 har över 50 palestinska byar försvunnit helt från Västbanken efter att invånarna tvingats lämna sina hem på grund av ökade hot, attacker och trakasserier från israeliska bosättare. En stor del av dessa byar låg i Jordandalen.1https://www.972mag.com/west-bank-villages-israeli-settler-violence/
En molnig förmiddag är jag och mina följeslagarkollegor på väg till en familj i nordöstra Jordandalen. Vi har fått rapporter om att de drabbats av allvarliga attacker från bosättare under den senaste veckan och är här för att visa solidaritet och ta reda på mer om vad som har hänt.
Medan de flesta palestinier vi träffar gärna delar med sig av sina erfarenheter så är det få som vill synas offentligt med namn och bild, av rädsla för repressalier från israeliska bosättare och militär. Därför kommer varken personer eller platser att nämnas vid sina riktiga namn i den här texten.
Väl framme blir vi inbjudna att sätta oss i mjuka soffor i ett luftigt rum med en stor, brun tältduk som tak. Samtidigt som vi serveras arabiskt kaffe är en palestinsk organisation på plats för att sätta upp kameror i byn. Förhoppningen är att de ska avskräcka bosättarna från att trakassera invånarna, eller åtminstone hjälpa familjerna att samla in bevis på vad de utsätts för.
En äldre man från byn (vi kan kalla honom Mahmoud) slår sig ner bredvid oss. Han är uppgiven.
– Jag tror inte på kameror. Bosättarna bryr sig inte om polisen eller militären, varför skulle de bry sig om kameror? De står över lagen.
På en liten kulle, precis bakom tältet där vi sitter, vajar en israelisk flagga. Bredvid står en picknickbänk i trä. Hit kommer bosättare för att övervaka de palestinska familjerna nedanför kullen. För några dagar sedan samlades tio bosättare där och skrek och kastade sten. En av männen i byn berättar att de ringde polisen, men ingen kom. Dessutom har bosättarna, sedan några dagar tillbaka, börjat bygga ett staket runt byn. När staketet är färdigt kommer de palestinska familjerna inte kunna röra sig mer än 50 meter från sina hem.
– Vi lever i skräck. Det är som ett fängelse. Vi sover i bergen eftersom vi är rädda att bosättarna kommer bränna ner våra hus eller döda våra barn på nätterna, säger Mahmoud.
Hans familj kan inte längre valla sina djur på sin egen mark, eftersom risken att bli attackerad av bosättare är för hög. Det gör att de – liksom de flesta beduiner och herdar i Jordandalen – numera behöver köpa allt foder till sina djur. Det skapar en stor ekonomisk belastning jämfört med tidigare, när gräset i bergen kunde mätta alla djuren.
Mahmoud tar fram sin mobil och visar oss bilder på en död kalv. Pälsen är ljusbrun och vit och den lilla mulen är täckt av blod. I det torra gräset som den vilar på syns stora mörkröda fläckar. Han berättar att en man från byn nyligen vallade korna tillsammans med sina söner. De blev attackerade av fyra bosättare som sparkade ihjäl kalven och körde på en vuxen ko med sin fyrhjuling, så att hon dog. En av sönerna blev slagen i huvudet och de fick fly hem.
– De attackerar våra barn och dödar våra djur framför ögonen på oss. De stjäl vår mark och blockerar oss överallt. Vad ska vi göra? Det enda vi ber om är skydd – och våra rättigheter.
Kvällen innan kom israeliska militären till byn och varnade dem för att ta dit fredsaktivister. Mahmoud beskriver att stämningen var hotfull. Vi frågar om han vill att vi slutar komma på besök, för familjens säkerhet. Han svarar bestämt:
– Nej, vi vill att världen ska veta vad som händer här. Om de dödar mig så dödar de mig, men världen kommer åtminstone höra min röst.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
- 1
