Det påstås att en bild säger mer än tusen ord. Må så vara. Men vad gör man när bilden säger för mycket? När bilden skaver, dröjer sig kvar, väcker något inom en som är svårt att sätta ord på. En bild som fångar flera familjers livsöde. Verkliga människor som försökt bygga något – ett hem, ett liv – trots ett system som i grunden är utformat för att motverka dem. Vad fyller då bilden för syfte? Deras hem är redan förstört. Att husrivningar sker är väldokumenterat – även från oss följeslagare. Så vilket syfte tjänar en bild på en familj som precis förlorat allt? Var går gränsen för vad som är etiskt försvarbart?
En solig vårmorgon i april bevittnade vi en husrivning i området Umm Rukba i byn al-Khader, strax utanför Betlehem. Fyra bulldozrar, eskorterade av flera militära jeepar, anlände till platsen och påbörjade rivningen av huset som tillhörde Ibrahim al-Sarafandi, hans två söner samt deras familjer och barn. Fastigheten hyste fyra till fem lägenheter, en biltvätt och en butik för byggmaterial, vilka också jämnades med marken av de israeliska säkerhetsstyrkorna (IDF).
Familjen hade fått ett rivningsbesked för ett år sedan, men trots detta kom bulldozrarna utan förvarning denna morgon, vilket gjorde att familjen inte hann rädda sina tillhörigheter. Jag såg hur de stod vid sidan av vägen, förlamade av chock, medan deras hem och livsverk förvandlades till grus framför deras ögon. Smärtan i deras ansikten var svår att uthärda och stämningen på platsen var laddad. Några barn klamrade sig fast vid sina mödrar, det fälldes tårar, medan ett par äldre män stod tysta med tomma blickar – precis intill ett par soldater som bevakade den sakta växande folkmassan som samlats vid platsen.
Jag tog bilder på det som utspelade sig framför oss. Min instinkt sa åt mig att dokumentera, att bevittna. Jag lyckades fånga en bild på familjerna ståendes längs vägen med tomma ansiktsuttryck, men senare, när jag såg bilden igen, kändes det outhärdligt. Jag valde att radera den. Var det av feghet? Var det av respekt? Kanske ville jag inte bära med mig deras sorg som en påminnelse jag kunde bläddra igenom på en skärm. Men deras sorgsna ansikten lever kvar i mitt minne, mer levande än några bilder någonsin kunnat fånga.
Stämningen på platsen blev snabbt spänd när en ung man började argumentera med soldaterna. Skrik och upprörda röster fyllde luften, och vi beslutade oss för att lämna området då situationen höll på att bli oförutsägbar. När vi körde längs Hebronvägen såg vi en ambulans komma från rivningsplatsen. Senare fick vi höra att Abdul Salah, en av de äldre männen, hade förts till al-Hussain-sjukhuset i Beit Jala efter att ha blivit misshandlad av de israeliska soldaterna.
Husrivningarna på Västbanken är en del av en systematisk politik där palestinska hem demoleras under förevändningen att de saknar bygglov – bygglov som nästan aldrig beviljas av de israeliska myndigheterna. Enligt FN har hundratusentals palestinska familjer drabbats av detta genom åren, ofta utan kompensation eller alternativt boende. Många hus i detta område hotas av rivning, och invånarna lever i ständig osäkerhet för sina hem och egendomar. 2024 uppmättes 1768 husrivningar på Västbanken – det högsta antalet någonsin.
Fenomenet med husrivningar är vanligt förekommande. De är inlindade i juridiska processer som kan framkalla spänningshuvudvärk bara av blotta tanken på det. Bakgrunden till merparten av dessa rivningar ligger i det israeliska militärstyrets bygglovssystem på Västbanken – specifikt vad gäller byggnader inom det så kallade område C, som enligt Osloavtalet står under full israelisk militär kontroll. Om en palestinsk familj önskar bygga ut sitt hem eller bygga ett nytt hus måste de ansöka om bygglov hos israeliska myndigheter – ett tillstånd som i regel nästan aldrig beviljas1 I en utredning av Times of Israel fann man att endast 21 av totalt 1,485 Palestinska ansökningar om bygglov i område C godkändes av det israeliska försvarsministeriet mellan 2016 och 2018. Detta motsvarar alltså 0,81 procent av den totala mängden ansökningar. I jämförelse påbörjades samtidigt byggnationen av totalt 7000 boenden i de israeliska bosättningarna i område C mellan 2017 och 2020..
Utan tillstånd klassas byggnaderna som ”olagliga” och en rivningsorder utfärdas – detta oavsett om familjerna äger marken huset står på eller inte. Processen är ofta svår att överklaga, dyr och utdragen, och många familjer får besked utan att ens ha fått möjlighet att försvara sin sak. Det finns förstås många nyanser att utforska kring detta fenomen, men det faktum att merparten av de palestinska ansökningarna om bygglov avslås medan israeliska byggen fortskrider i ett brinnande tempo svider i ögonen på många palestinier. Detta gör systemet i praktiken mycket ensidigt och har kritiserats brett av människorättsaktivister och FN-instanser som orättvist och diskriminerande. Istället för att vara ett neutralt rättsligt verktyg används juridiken, enligt bland andra Human Rights Watch, som ett medel som cementerar en struktur av kontroll och segregation – där palestiniers möjligheter till utveckling och tryggt boende kraftigt begränsas.
En vecka senare inträffade ytterligare en husrivning i det angränsande området Wadi Fukin. Denna gång nåddes vi inte av händelsen i realtid, utan genom ett filmklipp som en person på plats skickade till oss via mobilkamera. Två hus som byggdes för fyra till fem år sedan hade haft rivningsorder sedan dess, och för sex månader sedan fick ägarna nya rivningsbesked. Tidigt på morgonen väcktes de av militären och fick veta att de hade femton minuter på sig att samla sina tillhörigheter innan rivningen skulle börja. 50–60 soldater deltog i insatsen. Utöver att förstöra husen sköt militären skarpt, kastade tårgas och utsatte byborna för fysiskt våld. Sex personer fick föras till sjukhus med skador, och en 70-årig man faller ihop och dör av en hjärtattack då handgemäng urartar.
I mobilfilmen ser vi honom – den äldre mannen som senare skulle dö. Kameran fångar honom i ett ögonblick av panik, förvirring och kaos. Människor springer, skriker, röken ligger tung i luften, och mitt i allt detta vacklar han till. Det är en rå och ofiltrerad inblick i ett ögonblick när allt rasar. Att se detta, på en skärm, på tryggt avstånd, blir ytterligare en brutal påminnelse om vår privilegierade position som observatörer. Det förstärker återigen känslan av etisk konflikt – för även om filmen bär vittnesmål, väcker den också frågan: vad gör vi med andras smärta när den når oss genom en lins? Är vi delaktiga i något vi bara borde se, eller i något vi borde agera på?
En bild kan onekligen bära med sig mycket kraft. Alla har vi som sett filmerna och bilderna från Gaza fasat över det vi skådat – likaså de obeskrivliga grymheter och mördande som Hamas själva dokumenterade den 7:e oktober 2023. Är det hälsosamt att konstant matas med bilder och filmer som visar mänsklighetens grymhet? Förmodligen inte. Men samtidigt är dokumentationen av grymheter även ett sätt för oss att stanna upp, och ta in det obeskrivliga – hur smärtsamt det än må vara.
Egentligen är jag av den meningen att bilden fyller ett viktigt narrativt syfte i återberättandet av de folkrättsliga övergrepp som begås dagligen på Västbanken. Men just husrivningen i Umm Rukba lämnade mig med en olustig känsla. Väl hemma senare den kvällen kom jag att tänka på filmen Nightcrawler (2014), där Jake Gyllenhaals karaktär, Lou Bloom, förvandlar nyhetsrapportering till en affärsverksamhet byggd på tragedi. Han jagar olyckor och brott med sin kamera, driven av viljan att vara först, att få den mest dramatiska bilden – oavsett vad det kostar de inblandade. Filmen blottlägger det etiska moras som kan uppstå när människors värsta stunder förvandlas till innehåll. Jag kunde inte låta bli att känna en oroande likhet mellan Blooms kyliga distans och min egen impuls att dokumentera familjens sorg i al-Khader. Det fick mig att ifrågasätta min egen roll som vittne – var jag där för att se, förstå och bära vittnesmål, eller för att ”fånga” något? Skillnaden kan verka subtil, men är i grunden avgörande. I en värld där bilder snabbt cirkulerar, kan gränsen mellan att visa solidaritet och att exploatera bli smärtsamt tunn.
Det är lätt att tro att det räcker att dokumentera, att vara där och se. Men ibland gör själva seendet ont. Ibland blir kameran en barriär snarare än en bro. Jag återkommer gång på gång till tanken: vad gör vi med de bilder vi tar – och varför tar vi dem? Är det för att skapa förändring, för att bära vittnesmål, eller för att stilla vår egen oro över att annars vara maktlösa? Och när vi raderar bilden – är det en kapitulation eller en akt av respekt?
Husrivningarna på Västbanken är inte bara tragedier i plural, de är systematiska handlingar inbäddade i en strukturell logik där människors hem görs till förhandlingsbara objekt i ett juridiskt spel där reglerna aldrig varit skrivna för deras skull. Och i detta landskap försöker vi navigera – som vittnen, som människor – med våra ögon öppna, men medvetna om att även seendet i sig kan bära med sig en känsla av skuld. Där och då tog jag därför ett beslut. Jag raderade bilden från husrivningen.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
- 1I en utredning av Times of Israel fann man att endast 21 av totalt 1,485 Palestinska ansökningar om bygglov i område C godkändes av det israeliska försvarsministeriet mellan 2016 och 2018. Detta motsvarar alltså 0,81 procent av den totala mängden ansökningar. I jämförelse påbörjades samtidigt byggnationen av totalt 7000 boenden i de israeliska bosättningarna i område C mellan 2017 och 2020.
