Två unga palestinier jag har träffat i min roll som följeslagare berättar här om sin syn på den situation de lever i.
Eid bor i beduinbyn Um al-Kheir som ligger intill den israeliska bosättningen Carmel. Byborna utsätts för våld och att deras hus rivs, samt hindras från tillgång till sin mark. Eid är en konstnär som tillverkar modeller av fordon gjorda av skräp och rivningsmaterial. Dagen jag möter honom är han märkbart upprörd över att bosättare nu kommit ända in i byn och satt upp taggtråd, strålkastare och kameror.
– De senaste två veckorna har varit de värsta hittills med bosättare som trakasserar oss konstant. Ni européer är alldeles för fega och ingen av er vågar protestera mot Israel. Bosättarna är banditer och kan göra vad de vill. Det som krävs är sanktioner mot Israel så att israeler inte kan resa fritt och deras ekonomi blir sämre. Hur kan kriminella som dödar barn få resa hur de vill när palestinier inte får röra sig fritt?
Eid låter arg när han säger:
– Publicera namn på bosättare och visa för alla vad de gör! Bosättarna får betalt för att utföra illegala attacker genom skattepengar och privata donationer. Om de inte fick pengar skulle det bli lite bättre. Palestinska familjer utplånas och det enda ni gör är att prata. Hela generationer av människor lider av våldet och förtrycket. Det finns sätt att lösa situationen men israelerna bara utvidgar bosättningarna och förnekar palestiniernas rätt att existera. De säger att landet är judarnas men bodde verkligen ingen här före 1948?
Eid fortsätter:
– Jag har inget emot judar och vi skulle ha kunnat bo tillsammans. Tidigare fanns tecken på hebreiska, arabiska och engelska på mynten som användes i området, eftersom alla sågs som likvärdiga medborgare. Nu förnekar de alla mina rättigheter. Jag vill leva i fred med dem, jag menar det av hela mitt hjärta. Fråga bosättarna om de vill leva i fred och svaret från dem kommer alltid att bli ”vi vill utplåna alla som inte är som oss”. Vi vill kunna förverkliga oss själva men vi bor i burar och hotas av ockupationen. De vill ha oss avskilda och aldrig behöva se oss, de vill ha en utsikt utan palestinier.
Så avslutar Eid sitt anförande och vänder bort ansiktet.
Jag har också träffat Fatima, som egentligen heter något annat. Hon håller på att slutföra sin master i engelska vid Betlehems universitet. Hon bor i ett samhälle intill bosättningen Gilo, bestående av flyktingar från 1948. Samhället ligger två minuter från Jerusalem, men byborna kan inte resa dit. Här är hennes berättelse.
– Från början hade byn tillgång till jordbruksmark, vi odlade grönsaker och fruktträd. Vi hade växthus och 18 vattenbrunnar. Idag har de rivit våra växthus, vi har förbjudits att bruka marken och har endast kvar två brunnar som bara har vatten ibland. Vi kunde först inte förstå hur bosättarna kunde använda så mycket vatten men när vi undersökte saken upptäckte vi att de byggt ett gigantiskt akvarium. Det känns som vi är mindre värda än fiskarna i deras ögon.
– Några i byn har tillfälliga ID-handlingar som de kan förlora när som helst och många bor illegalt i sina egna hem eftersom de saknar ID (motsvarande personnummer, min kommentar). Det gör att de i praktiken inte existerar. I byn finns 30 barn i åldrarna 0-12 år utan ID och om de vill studera vidare efter årskurs sex kan de inte det. Det har varit flera husrivningar och det finns 40 husrivningsordrar. Israel följer varken Osloavtalet eller lagen utan gör som de vill och ändrar riktlinjerna hela tiden. Ett exempel är att israeliska myndigheter nu inte godkänner ägande av hus genom arv så om någon dör bor resten av familjen illegalt i huset. Det har hänt att de har rivit fel hus av misstag men det utgår ändå ingen kompensation, säger Fatima.
– Jag har kallats terrorist många gånger och är förbjuden att resa eftersom min fästman sitter i fängelse sedan fem och ett halvt år. Det är nödvändigt att anpassa sig för att kunna hantera situationen och vinna över systemet. Om jag bråkar skulle jag dö. Det handlar samtidigt inte om acceptans.
Fatima avslutar med orden:
– Vi är envisare än Gud själv.
Det är lätt att känna sig nedslagen av att höra många palestiniers berättelser. När jag lyssnade på dessa två personer slogs jag emellertid av kraften i deras röster. Trots mörkret visar deras vrede och engagemang att de är långt ifrån att ge upp. De har heller inte slutat hoppas på att omvärlden ska reagera på vad som händer, så att det kan bli fred i Palestina och i Israel.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
