Vi får ett telefonsamtal. Någonting har hänt. Vi avviker från vår tänkta färdväg, svänger in mot byn Burin och stannar till vid en passande utsiktsplats. Vi ser rök och lågor över markerna med olivträd. Vi samtalar med två brittiska kvinnor som har stöttat palestinier med olivskörden. De är skärrade. Enligt dem har en medlem ur deras resegrupp blivit attackerad av bosättare på den plats där elden nu härjar fritt. [1] Medan vi samtalar ser vi eldens förstörelse vandra vidare i vindens riktning.
Bosättarattacker kan tyckas vara en del i mängden under den våldsvåg som just nu har ett grepp över Västbanken och även har skakat Israel. De kan också tyckas som mest häpnadsväckande när nyheter når omvärlden att våldet även drabbar andra än palestinier. [2]
Våld och förstörelse från bosättare är dock en inneboende aspekt av den permanentade ockupation och ständiga bosättningsexpansion som råder på Västbanken. [3]
För palestinier på Västbanken är bosättarvåldet inte bara en del i den nu pågående våldsspiralen, men en del av vardagen. Enligt FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, UNOCHA, sker bosättarattacker i snitt fem till sex gånger i veckan, en liten nergång från de senaste årens nivå på minst en attack per dag. [4]
Enligt internationell humanitär rätt och israelisk lag har israelisk militär och polis ytterst ansvar för säkerheten för alla civila i det ockuperade palestinska området. [5]
Bosättarvåldet och den straffrihet som bosättare har visar dock att den israeliska administrationen har misslyckats att ge palestinska civila denna säkerhet. Mellan 2005 och 2013 ledde 8,5 % av bosättarrelaterade brott anmälda av palestinier på Västbanken till åtal.
Enligt den israeliska mänskorättsorganisationen Yesh Din visar statistiken att ingen positiv förändring skett trots att polismyndigheten flera gånger har aviserat om tuffare tag mot sådana brott. [6] En nyligen publicerad rapport av organisationen belyser även den israeliska militärens rutinmässiga oförmåga att förhindra brott utförda av bosättare mot palestinier, där militären är närvarande. [7]
Samtidigt som jag samtalar med de två brittiska kvinnorna med branden som utsikt, ser vi en maskerad person längre upp på kullen starta ännu en eld. På vägen nedanför, reserverad för israeler, står militärjeepar och några bilar tillhörande bosättare, blickandes mot elden. Jag blir som förstummad. Den scen jag ser utspelar sig framför mig är för mig helt oförståelig.
De palestinier som har samlats på platsen står dock främst och suckar. För dem är detta inte nyheter, utan ännu en bosättarattack och ännu en passiv militärinsats i mängden.
Under min tid på Västbanken slås jag gång på gång av vikten av israeler, palestinier och internationella som tillsammans arbetar för att öka säkerheten för palestinska markägare som är sårbara för bosättarattacker. Rabbis for Human Rights, så väl som Yesh Din är exempel på detta. Efter att nyligen ha blivit attackerad av en bosättare uttryckte rabbinen Arik Ascherman, grundare av Rabbis for Human Rights, i en intervju vikten av att behålla sin mänsklighet och att mitt i allt ”påminna oss själva och varandra att det finns en annan väg.” [8]
