Det har gått ett och halvt år sedan jag kom hem från södra Västbanken. Uppdraget som följeslagare kändes så meningsfullt, och jag tror faktiskt aldrig att jag har känt att jag har gjort så stor skillnad som jag gjorde ute på fältet i byarna i området som kallas för South Hebron Hills. Men det var i stunden.
På det stora hela har utvecklingen i Israel och Palestina gått åt helt fel håll och tanken på fred känns så smärtsamt långt borta. Sedan jag kom hem har jag fortsatt att ha kontakt med människor på plats och uppdateringarna kan ibland ske flera gånger om dagen. Parallellt med mitt arbete har jag föreläst, deltagit i olika forum och febrilt försökt förstå vad som händer.
Ibland känns det som en hel evighet har passerat och jag tänker att jag måste försöka släppa tanken på de människor jag har vandrat bredvid. Men det går inte. Jag kan inte sluta tänka på att barnen vi brukade följa till skolan har gått i skolan ungefär lika många dagar sedan den 7 oktober 2023 till idag som de gjorde under mina tre månader, och att familjen vi brukade sova över hos har förlorat all sin mark eller att hela byar har tömts på invånare på grund av det ökade bosättarvåldet. Därtill har situationen förvärrats för de internationella fredsorganisationer som verkat i området under lång tid och konsekvenserna av detta gör att människor i behov av preventiv närvaro blir utan.
Men det finns glimtar av hopp. I någon by har människorna kunnat återvända och det finns viss internationell närvaro på plats. Det finns också så många minnen som fortfarande får mig att le, och jag kan inte sluta förundras över människors mod som ständigt är så närvarande. I allt de gör och är. I byarna välkomnades vi alltid med rykande hett och sött te och många timmar tillbringade vi även kring elden där människor så oerhört gästvänligt delade med sig av bröd, olivolja och kryddor. Det var verkligen en ynnest att få ta del av det palestinska köket.
När jag häromdagen berättade om ett av ett försök att laga en maträtt vi ofta delade tillsammans under min tid som jag bodde i staden Yatta, svarar min vän att de endast har möjlighet att skicka med barnen bröd till skolan och att livsmedel generellt har blivit så dyrt att det inte längre är möjligt att köpa vare sig grönsaker eller kött. Min vän fortsätter samtalet genom att säga att inget har stressat henne mer än när mjölkersättningen tog slut och hon hade svårt att mata sitt spädbarn.
– Karin vet du vad? Det enda som är billigt nuförtiden är palestinska liv.
Vad svarar man på det? Jag säger att jag saknar ord. Samtalet fortsätter och det är just det där modet att resa sig, att fortsätta tro att förändring är möjligt när tillvaron rämnar och livet upplevs försvinna som gång på gång ger mig perspektiv. Perspektiv på livet, en önskan om rättvisa och upprättelse men också någon sorts fortsatt tro på hoppet om en fredlig väg framåt. Trots allt.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
