Maya, 20 år gammal och Lior, 18 år gammal har levt hela sina liv i Israel. De är en del av samma folk, de har en gemensam historia och har gått till samma typ av skola. Trots detta har de valt två väldigt olika livsvägar. Medan Maya putsade sina militärkängor på en militärbas i Gaza demonstrerade Lior mot muren på Västbanken.
Alla israeliska medborgare, män och kvinnor, kallas till militärtjänst när de är 16 år gamla. Två år efter detta startar de sin tjänst i armén. Några månader innan Lior fick sin kallelse beslutade hon sig för att vägra militärtjänsten.
– De flesta i min klass var mycket villiga att diskutera militärtjänsten och de hade sina egna tveksamheter kring det. Många var nyfikna på varför jag ville vägra och om jag ku
nde tänka mig en värld utan arméer och sånt, minns Lior. Men mina föräldrar tog det mycket hårt, särskilt min pappa. Han var general i den israeliska militären i mer än 20 år. Han tog det mycket personligt. Han sa att jag skulle få en bil om jag gjorde min militärtjänst, men jag var inte frestad. Han anklagar antagligen sig själv för att inte ha uppfostrat mig rätt, säger Lior.
Maya tvekade däremot inte när hon fick sin kallelse till militären.
– Nej, det är lag på att göra militärtjänst, säger Maya. Jag kan delvis förstå att vissa vägrar eftersom armén gör saker som jag tycker är dåliga. Men du måste komma ihåg 
att även om vi ser det som ett val så är det egentligen inget val. Man gör din militärtjänst om du inte verkligen, verkligen vill ställa till med besvär. Du måste förstå att militären är en verkligt stor del av våra liv, förklarar Maya. Vi växer upp med vetskapen om att vi ska bli soldater. Våra storebröder och storasystrar går till armén och sen är det vår tur. Vi har något som, förutom att vi är israeler, binder oss samman. Vi har alla upplevt samma saker. Vi har alla avfyrat ett gevär, vi har alla satt på oss en uniform. När jag sitter och pratar med min morfar så har vi våra upplevelser från armén som är som ett band mellan oss. Att vägra militärtjänst innebär att du ställer dig utanför en del av det israeliska samhället, säger Maya.
Kanske det allra svåraste är den sociala delen.
– De flesta av mina vänner vägrade också militärtjänst så det är inte så problematiskt, säger Lior. Men när jag träffar mina andra vänner från skolan pratar de alltid om armén. Det är jobbigt, för jag känner att jag inte är en del av deras samtal.
Maya var tidigare stationerad på en militärbas i ockuperade Gaza. En av uppgifterna för hennes förband var att skydda en bosättning i norra Gaza.
– Det var ganska lustigt, säger Maya, för det kvittade om du var höger eller vänster, alla som kom till denna bosättning tyckte att detta är den ”knäppaste bosättningen i världen” och att den borde tas bort.
Fast Maya var tvungen att skydda en bosättning som hon själv tycker borde tas bort tyckte hon att det var meningsfullt att vara där.
– Jag kände att jag gjorde min del i att hjälpa palestinierna. Om några av mina kollegor betedde sig illa eller sa något dumt till palestinierna skällde jag på dem.
Liors fredsengagemang startade redan i högstadiet då hon gick med i ungdomssektionen till Israels största fredsorganisation, Fred Nu. Där hjälpte hon till med att organisera fredsdemonstrationer och där hade hon också möjligheten att träffa aktivister som var ännu mer radikala än hennes vänner. Dessa aktivister, också israeler, deltog på demonstrationer på de ockuperade områdena och de var anti-sionister. Efter en tid började Lior också gå på demonstrationer på de ockuperade områdena. Hon blev aktiv i ett nätverk som kallas Anarkister mot stängsel, en grupp som gör direktaktioner mot Israels säkerhetsmur, som byggs just nu på palestinsk mark. Nu för tiden gå hon till demonstrationer varje vecka, framför allt för att protestera mot muren.
Den sammanlagda ytan av Israel och Palestina är inte särskilt stort. Trots detta är klyftan mellan israeler och palestinier mycket stor. För de flesta av dem är det ett undantag att möta någon från andra sidan, om man inte räknar israeliska soldaters möten med palestinier vid de militära vägspärrarna.
– Innan jag kom till de ockuperade terratorierna, minns Lior, tyckte jag att det var konstigt att jag ansåg mig vara en fredsaktivist utan att ha en enda palestinsk vän. Jag hade inte ens träffat någon palestinier. Jag hade bara träffat israeliska palestinier, men aldrig palestinier från de ockuperade områdena. Jag var inte rädd för att möta dem men jag var lite skeptisk angående deras åsikter om konflikten eftersom hela atmosfären i det israeliska samhället är att det inte finns någon partner för fred bland palestinierna och att palestinierna inte vill ha fred. Jag blev väldigt förvånad när jag upptäckte att det var exakt det motsatta. Jag tror inte att jag någonsin har hört en palestinier som har sagt att han inte vill ha fred eller att han vill ockupera hela Israel, vilket är en vanlig åsikt om palestinier i det israeliska samhället. Palestinierna jag har träffat säger att de vill träffa så många israeler som möjligt så att de kan visa dem vad som händer på de ockuperade områdena och så att de kan skapa enhet med oss israeler mot ockupationen, säger Lior.
– Har jag några palestinska vänner?
Maya upprepar frågan och uttrycker ett ”wow” när hon funderar över svaret.
– Nej, det finns ingen koppling mellan palestinier och israeler alls. Vi ser dem inte. Jag hade aldrig sett dem förrän jag började i armén. Tills dess var de bara ett rykte, säger Maya.
Båda de unga kvinnorna delar samma dröm om fred mellan israeler och palestinier trots deras skillnader. Även om båda ser positiva förändringar i Israel så hålls optimismen nere något på grund av rädslan som genomsyrar det israeliska samhället idag.
– I det långa perspektivet har det israeliska samhället förändrats till det bättre, säger Lior. På 1970- och 80-talet var israeler inte redo att dela territoriet och tillåta en palestinsk stat. Idag skulle majoriteten av den israeliska befolkningen inte ha några problem med att ge upp de ockuperade omådena om en fredsuppgörelse skulle skrivas under. Men israeler har tappat hoppet de senaste åren. De tror bara att allt palestinierna vill är att döda dem. Israelerna är så rädda, säger Lior.
Maya ser också desperationen och rädslan hos israelerna men ser att i allt detta också en potential för fred.
– Vi israeler och palestinier lever med varandra, i varandra, skadar varandra hela tiden och samtidigt försöker vi att skapa en fredsprocess. Det är nästan omöjligt. Men jag tror att folk blir så deprimerade över kriget att de snart blir redo för fred. Israeler är så krigströtta att det är villiga att ge upp nästan vad som helst för att få fred.
Maya berättar om en gång för några år sedan då hon körde med sin 8-åriga lillebror nära det palestinska flyktinglägret Jenin. Han började ställa de svåra frågorna: ”Varför krigar vi med palestinierna? Hur kan vi lösa det?”
– Jag försökte att svara så gott jag kunde, säger Maya när hon tänker tillbaka. Kanske tycker du att ett litet barn inte ska behöva tänka på sådana saker, men när hemska saker händer varje dag så kommer han att fortsätta att vara intresserad. Människor dör. Det är en stor sak för ett barn att hantera när det sker med jämna mellanrum. Död är en del av ens liv här. Men samtidigt behöver man inse att världen fortfarande är ett bra ställe och att livet ändå är gott, säger Maya.
Innan Maya och jag skiljs åt säger hon att jag måste komma tillbaka till Tel Aviv ”för nattlivet här är det bästa i världen”. Genom all smärta, förvirring och död försöker israelerna att också ge glädjen plats i livet.
