Om palestinska mammors skräck att förlora sina söner till ockupationsmakten, och mötet med en av dem som just nu upplever varje förälders värsta mardröm
I en lägenhet belägen högt upp bland molnen i Qalandiya flyktingläger har en grupp kvinnor samlats. Det är förbjudet att bygga där, men eftersom lägret är mer eller mindre permanentat sedan 70 år tillbaka och befolkningen växer hela tiden konstruerar man på höjden. Efter vad som känns som en spiraltrappa utan slut, slås till slut en dörr upp, och på andra sidan väggen, väntar nu de, som snart ska dela sitt livs största tragedi med mig.
Utsikten härifrån är magnifik, och nedanför bor tiotusentals människor, ingen vet exakt hur många, i det läger som en gång startades och fortfarande förvaltas av FN. Vid öppnandet var det främst tänkt som temporärt stöd för en del av de hundratusentals palestinska flyktingar som fördrevs från sina hem i och med bildandet av staten Israel 1948, och det som av palestinier sedan kom att kallas al-Nakba – den stora katastrofen. Numera fylls det på i takt med att nya generationer föds in i flyktinglägret.
Eftersom jag inte talar arabiska, och kvinnorna jag ska träffa förstår engelska men inte pratar, så har jag med mig Rawan, 22. Rawan är född i Qalandiya, nyutexaminerad och gift sedan två år tillbaka. Sin make har hon dock inte sett på 1,5 år. Några månader efter bröllopet blev han anhållen av israelisk militär och Rawan och hennes svärföräldrar väntar fortfarande på svar om varför. Domstolsförhandlingarna skjuts upp hela tiden, och i väntan på att åtal ska väckas tvingas han vara kvar i arresten. Förhoppningsvis får de veta mer den andra oktober, när hans fall ska upp i militärdomstolen igen. Men Rawan har slutat följa med, för att slippa bli besviken.
Hade lägenheten där vårt möte ska hållas legat på andra sidan vägen, i det som räknas till Jerusalems kommun och innanför murarna, hade den kallats för en takvåning och gått för flera miljoner på bostadsmarknaden. Men nu ligger den utanför muren, på ockuperat område och i ingenmansland, och kostar en spottstyver i jämförelse.
Det är nyrenoverat där inne, ljust och fräscht som vi skulle ha sagt i Sverige, men tyngt av sorg ligger rummet i dunkel. Jag hälsas välkommen av nio kvinnor, alla klädda i svart och med likadana smycken hängande runt halsen. Amuletten föreställer en ung man, som inte längre är vid liv, och som är anledningen till att vi ses den här dagen – Yazan Afaneh, 24, som sköts ihjäl av israelisk militär en vecka tidigare.
Vi bekantar oss med varandra, och snart har jag kysst Yazans systrar, mostrar och fastrar och slutligen även hans mor på kinderna, så som kvinnor traditionellt sett gör här. Jag får slå mig ned i en av de enorma sofforna som står uppradade längs väggarna. Det är värmebölja i Jerusalem och i bakgrunden snurrar en fläkt, som i alla hem och butiker vid den här tiden. Jag har fått lära mig att det är bra att dricka varmt i värmen, och blir bjuden på starkt kaffe med smak av kardemumma och det skickas runt ett fat med fyllt med färska dadlar. Det är lördag och trots att jag har vetat sedan i onsdags att jag skulle hit idag, vet jag knappt vad jag ska säga längre. Vad säger man till en mor som precis förlorat sitt barn?
Men sedan är det Yazans mamma, Awatef, som börjar prata. Lugnt och sansat skildrar hon Yazans liv, berättar om när han var liten och förklarar nästan som i försvar att han faktiskt var en helt vanlig kille. Att han pluggade, och jobbade extra, som de flesta andra – även i ett flyktingläger. Hon beskriver hur han brukade spela tv-spel med sina syskon, och hjälpa dem med läxorna. Hela tiden ser hon så samlad ut, nästan härdad. Först när hon kommer till slutet, sista dagarna i Yazans liv, förändras ansiktsuttrycket och hon brister ut i gråt.
Eftersom Rawan måste översätta, vet jag vid det laget inte exakt vad det är hon säger. Men det är uppenbart att det handlar om Yazans dödsögonblick, och när livet togs ifrån honom. Awatef lyfter handen till sitt hjärta och tecknar så att jag förstår, att det var där han blev skjuten och så han dog.
När Rawan tar över fyller hon i att kulan var en sådan som sprängs när den väl träffar kroppen, och hade lämnat ett stort hål efter sig i Awatefs döde son. Men det tar tid innan hon kommer dit, för nu gråter även Rawan. Hon måste pausa, och Rawans mamma Fadwa, som också är med, tar hennes hand och håller den hårt medan hennes dotter kämpar mot tårarna. Bredvid dem sitter Yazans syster Lana, och som i sin tur tröstar sin gråtande mor. Vid det här laget gråter vi allihop. För Yazan, och hans familj, och för alla de andra döda, bortförda, torterade eller trakasserade palestinska barnen och deras mödrar. Jag försöker stå emot, vill egentligen inte gråta. Jag är här för att lyssna och det här är inte min sorg, men smärtan kvinnorna framför mig bär på är omöjlig att värja sig emot.
Jag får veta att Yazan blev skjuten på nära håll, troligen omkring tre meter, och med största sannolikhet hade hans liv aldrig kunnat gå att rädda. Men enligt ögonvittnen på plats tillät militären inte heller någon att komma i närheten av honom, inte ens ambulansen när den väl anlände.
– De ville att min son skulle dö, hör jag Awatef säga.
Yazan ligger begravd i flyktinglägret och vägen dit följer längs smala gränder, kantade av slitna hus, prydda av palestinska flaggor som vajar i den ljumma vinden. Rawans bror, Muhammed, har anslutit, och här och var stannar han till, pekar, och berättar att på den här gatan bor en, ofta två och ibland så många som tre mödrar till dödade unga män. Runt omkring är fasaderna täckta med budskap och bilder till minne av alla dem som mist livet. Hela Qalandiya är tatuerat av sorg över saknade och förlorade söner.
Muhammed står nu framför graven, dit 15 000 vallfärdade för några dagar sedan, för att visa Yazans och hans familj sin respekt. Där ligger han begravd i sällskap av alla andra unga män, som gått liknande öden till mötes. Muhammed som är 16 år, och plötsligt omringad av deras gravstenar, blir nog påmind om hur skört livet är för en palestinsk pojke i ett flyktingläger. För han ser sig tyst omkring och konstaterar till slut, att det här är min framtid.
Zandra, Jerusalem
