Vi blev bjudna på varsin enkel kopp te. Sött, kokhett och fantastiskt gott, så som det alltid serveras här. Det som gjorde just den här koppen te lite speciell var hur den lagades till.
Om man liksom skärmade av sitt synfält så var det inget konstigt när man såg det, kvinnan i hushållet stod vid spisen (om jämställdheten här finns ett och annat att säga, men det tar vi vid ett annat tillfälle) och kokade upp vatten. Spisen såg ut som den som finns i min lägenhet hemma i Stockholm, fyra plattor som värmdes med gas från en gasflaska som stod bredvid.
Men om man så zoomar ut sin blick bara lite, lite grann så blir bilden annorlunda. Spisen står på marken, som består av stenhård, torkad lera. Kvinnan och spisen står utomhus, utan ens något skydd mot den fantastiska men obarmhärtiga solen, en sol som liksom bankar ner en i marken när man kliver ut ur skuggan. Vi själva sitter förstås här i skuggan, där vi strax serveras vårt te. Här får vi även höra Amed Abu Jawwad berätta om hur hans och familjens dag började.
För inte är det väl meningen att familjens kök ska vara en spis stående på en slätt? Nej, faktum är att spisen, liksom hela familjen bestående av totalt nio personer och resten av deras tillhörigheter, bara för några timmar sedan befann sig inne i ett hus. Eller ett hus är egentligen att ta i, det är mer en slags konstruktion bestående av lera, stenar, bildäck och presenningar och tältduk. Eller det var en sådan konstruktion, nu när vi är här är allt som finns kvar av hemmet en hög med skrot.
Sittandes på en madrass på marken, under en hemmasydd tältduk av filtar och gamla mjölpåsar, berättar Amed om hur den israeliska militären kom klockan 6 på morgonen. De väckte familjen, som består av honom själv och hans fru, deras son och dennes fru och fem barn. Det yngsta barnet är två år. Sonens fru är gravid. Totalt fanns utanför deras hem sju fordon, och uppemot 40 militärer, de flesta beväpnade. Efter att en del av familjens tillhörigheter släpats ut ur hemmet, rullar så klockan 7 en stor grävskopa fram mot det. Några sekunder senare består det som var deras hem av en hög med skrot. Deras mat, barnens kläder och en hel del annat ligger begravt under. Som en extra säkerhetsåtgärd rullar grävskopan iväg och hämtar ytterligare några skopor med sand och sten att ösa över husresterna.
Ytterligare ett hem i närheten drabbas av samma öde, två hem i en liten by som nu jämnats med marken. Militären rullar vidare mot nya mål, och några timmar senare anländer vi och blir bjudna på te. Amed är upprörd när han berättar, han viftar med armarna och skriker. Han ber oss inte om ett nytt hem, han ber oss inte om pengar, han ber oss inte ens om hjälp att släpa fram saker ur husvraket. Det enda han ber oss om är att berätta om vad som hänt här.
-Låt hela världen få veta! skriker han och gestikulerar en stor cirkel för att understryka vad han menar. Vi lovar att göra vårt bästa.
Vi dricker lite av teet, och undrar försiktigt, hur länge har ni bott här, och vart ska ni ta vägen nu? Amed är fortfarande upprörd när han fortsätter.
-Jag föddes här, vi har alltid bott här, det här är vårt liv, vår inkomst, det enda vi har! Vi bygger upp det igen, vill de få mig härifrån får de döda mig!
Fredrik Djurklou
Yanoun september 2013
Händelsen ägde rum i en by i Jordandalen, dalen som delar Palestina och Israel i väster från Jordanien i öster. Detta område är ett av dem som drabbats hårdast av den israeliska ockupationen, med ständiga husrivningar, tvångsförflyttningar och trakasserier av den palestinska befolkningen. Enligt FN-organet OCHA kontrollerar Israel här 94 % av landytan, främst genom att deklarera stora ytor som militära områden. Samtidigt bor här cirka 15 000 palestinier, vilka trots att de i många fall äger marken de bor på är förbjudna att bygga något på den. År 2011 demolerades här över 200 palestinska hem, vilket gjorde 430 personer till hemlösa flyktingar. Tillgången till vatten i Jordandalen är ytterligare ett stort problem. OCHA beräknar att den palestinska befolkningen här har tillgång till 20 liter vatten per person och dag, att jämföra med världshälsoorganisation WHO:s rekommendation om 100 liter per person och dag, och de 300 liter per person och dag som den genomsnittlige israeliska bosättaren har tillgång till. [1]
Läs mer om händelsen på EAPPI:s hemsida.
