I South Hebron Hills finns det många palestinska fåraherdar vars betesmarker ligger i anslutning till israeliska bosättningar. De är vanligt att de utsättsför trakasserier av bosättare och israelisk militär och polis [1] och därför ber de oss ofta att slå följe med dem när de vallar sina får. Det är en av våra vanligaste uppgifter och just den här morgonen är precis som många andra.
Vi har gått upp tidigt för att slå följe med en fåraherde när han tar ut sina får på morgonbete. Det är en överdrift att säga att det är rutin, men vi har gjort det flera gånger förut och platsen vi ska till känner vi också sedan tidigare. Vår förare släpper av oss ungefär en halv kilometer från fåraherdens hem, vi kan komma närmare men då måste vi köra på vägen som leder till den närmaste bosättningen och vi vet att vår förare blivit hotad och fått sin bil utsatt för skadegörelse av bosättare när han använt den vägen tidigare, så vi undviker den.
Att slå följe med fåraherdar är den aktivitet här som jag tycker bäst om, vi är ute och får chansen att njuta av naturen, jag får vara ute och röra på mig det är ett bra tillfälle att hitta en lugn stund. Idag är vädret speciellt vackert, åtminstone i mina Umeå-ögon för det är, hör och häpna, mulet. Till och med temperaturen har gått ner till rimliga 19 grader. Det är helt enkelt underbart väder, åtminstone för oss nordbor. Än så länge ser det ut att bli en helt vanlig morgon.
Jag och min kollega anländer hos fåraherden och när jag sträcker fram min hand så inser jag till mitt förtret att jag har glömt hans namn. Jag presenterar mig själv och han säger sitt namn också, vilket är en lättnad, skönt att slippa behöva skrapa ihop mina få fraser av arabiska och horribla uttal för att försöka fråga. Jibrin heter han. [2] Han bor tillsammans med sin familj, i några förstärkta tält i anslutning till grottor som han använder som kök/förråd. Familjen äger får, höns och en åsna och i dalen nedanför så har de några olivträd, precis som de flesta andra herdar vi mött. Jibrin bjuder in oss i sitt tält innan vi börjar och han bjuder på frukost. Nybakat bröd att doppa i olivolja och sött te att dricka. Inte så komplicerat men riktigt gott, precis som vanligt.Vi avslutar frukosten och Jibrin öppnar fårens fålla. Fåren springer ut och börjar genast röra sig mot betesmarkerna. De vet precis vart de ska och både vi och fåren följer efter Jibrin. Det är en vanlig morgon.
Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte är någon nöjesutflykt utan syftet med att slå följe med Jibrin är att ge honom stöd om han han möter trakasserier eller andra påtryckningar. I bästa fall kan vi avskräcka de som vill trakassera honom och kan vi inte uppnå det så kan vi åtminstone dokumentera.
Det tar ungefär en kvart att förflytta oss och fåren till betesmarken, som ligger intill en större bosättning. Ungefär en timme passerar, fåren betar och Jibrin för runt flocken mellan olika delar av betesmarken. Vi försöker småprata med Jibrin, men det går så där, han talar ingen engelska och vår arabiska är ytterst begränsad. Men det är en behaglig morgon.
Vid ett tillfälle passerar en grå minibuss på en närbelägen väg. Jibrin uppmärksammar oss på den, han känner tydligen igen den, men den försvinner längs vägen. Den kör fram och tillbaka på vägen flera gånger. Jibrin följer också minibussens rörelser och han pekar mot den och säger ”problem”. Till slut ser vi den igen, parkerad i närheten av en skogsdunge i anslutning till den närmsta bosättningen. En man stiger ut och börjar gå igenom skogsdungen mot Jibrin och hans får. Vi ser nu hans klädsel och det är tydliget att det inte är en palestinsk man, utan helt troligen en bosättare. Nu känns inget behagligt eller vanligt, en klump lägger sig i magen på oss.
Jibrin håller sin uppmärksamhet riktad mot mannen som kommer mot hans får. Vi har sett dokumention av olika trakasserier [3][4][5] och inser att nu kan nästan vad som helst hända. Mannen når fram till fåren och bär i sin ena hand en plastflaska med några stenar i som han skakar för att skapa ett rasslande ljud. Fåren springer i panik och flocken splittras, men mannen följer efter dem och jagar dem, först gående och sedan springande. Han jagar dem i någon minut, i riktningen bort från bosättningen. Vi håller uppsikt på avstånd med en anspänning i kroppen. Vad skall han göra härnäst? Kasta flaskan? Bråka med Jibrin? Bråka med oss? Till slut så slutar han och försvinner i samma riktning som han kom och han kör iväg i sin minibuss och det innebär en lättnad för oss. Den här morgonen liknar ingenting jag och min kollega sett tidigare och vi är båda två fyllda med frågor.
Jibrin samlar ihop de vettskrämda fåren. Vi följer honom och fåren tillbaka mot hans hem. På vägen tillbaka stannar vi vid en brunn och ger vatten till fåren. Vi skiljs åt nu, jag och min kollega tackar Jibrin för att vi fick följa med honom och önskar honom en trevlig dag. Vi försöker förstå vad vi har sett och varit med om. Det liknar ingenting vi varit med om tidigare. Men det är en helt vanlig morgon för Jibrin.
