’- En sida kan inte lösa konflikten, det krävs två

Det är bara några dagar innan jul och jag möter Abidal och Husama på ett ekumeniskt center utanför Betlehem. Efter några veckor i landet, där jag har bevittnat våld, orättvisor, hat och djupt rotade konflikter var det för mig svårt att förstå att jag framför mig nu hade en palestinier och en israel som organiserar sig tillsammans för en bättre framtid. Jag har fått förmånen att möta organisationen Combatans for Peace och höra Abidal och Husamas egna berättelser från var sin sida i konflikten [1].

Abidal är Israel och bor och pluggar i Tel Aviv. Hon bär med sig minnet av familjens historia då de ursprungligen kommer från Polen och hennes farmors generation flydde från förintelsen. Abidal berättar att hennes bild av palestinier var ”de som gjorde hennes liv svårt”. Hon fick inte gå ut när det var mörkt för att det var för farligt och hon fick tidigt lära sig i skolan att alltid passa sig för palestinska självmordsbombare. När hon ser tillbaka på det idag så kallar hon det propaganda.
– Informationen var onyanserad i skolan. Vändningen för mig kom under universitetstiden då jag mötte människor som fick mig att få upp ögonen för vad som faktiskt händer. Mitt land gör saker i mitt namn som jag inte står för, det vill jag inte vara en del av.

Husama sitter i fåtöljen bredvid och nickar stöttande när hans kollega berättar, trots att han har hört hennes historia över 100 gånger. Husama själv är palestinier och bor och jobbar i Jeriko på Västbanken. När han växte upp var staden ofta full av soldater. Under andra intifadan bröt den israeliska militären sig in i husen och staden var ofta full av tårgas.
– Vi kallade militären för judarna, de var de enda judar vi kände till. Under intifadan blev min pappa misshandlad av den israeliska militären och flera av mina vänner blev skjutna. Det var då jag bestämde mig för att de var mina fiender och att jag skulle hämnas.
Men det skulle komma en punkt i livet då han skulle omvärdera sina åsikter. En dag följde han med en vän till ett möte. Han blev chockad över vad han såg för runt bordet satt det israeler och palestinier som diskuterade fred. Han hade aldrig sett detta i hela hans liv, ”Hur kan judar tro på fred?”, var hans första reaktion. En av israelerna som var närvarande berättade att det som Israel gör inte är hans judendom. Sakta men säkert ändrade Husama sin bild och gick själv med i organisationen Combatans for Peace. Idag är han helt övertygad om att konflikten inte kan lösas utav en sida utan att båda sidor måste vara aktiva i fredsprocessen.
– Det är inte rätt att fördriva judarna, och det är inte rätt att fördriva oss palestinier från landet, så vi måste arbeta ihop.

Men det är inte enkelt. Både Husama och Abidal berättar om svårigheter de möter i deras respektive samhällen.
– Ibland blir jag kallad radikal eller till och med förrädare av andra israeler, berättar Abidal. Det är också svårare för mig att få jobb för att jag engagerat mig i fredsfrågor, det är tyvärr inte högt ansett i Israel.
Hon möter ibland också personer som säger att de håller med henne, men är för rädda för att uttrycka sig.
– De vill bara följa strömmen och leva sina liv, säger Abidal och tittar på Husama. Han flikar in och förklarar att han ofta också möter kritik från andra palestinier, till exempel från dem som kritiserar ickevåldsmetoden.

– Men den principen är så viktig, för med ickevåld ger du inte armén en ursäkt att slå tillbaka.

Vi hade kunnat prata länge men vi alla behöver åka vidare för andra möten. När vi reser oss upp för att tacka varandra för tiden tillsammans så tillägger Husama,
– Kom ihåg, den mörkaste tiden på natten är precis innan det blir ljust igen.