Ett 50-tal killar samlas på caféet vid huvudgatan i det palestinska flyktinglägret Fawwar Camp den 12 mars för att se en spännande fotbollsmatch mellan Madrid och Barcelona på en stor skärm.
Dona´ hemma vid datorn.
22-åringen Mahmoud Al Titi är stor supporter av Real Madrid och har en tröja med lagets namn på sig, kvällen till ära. Hans bröder Mohammed, 21 år, och Farez, 15 år är också med i caféet och lika engagerade. På gatan utanför finns deras morfars butik och pojkarna hälsar innan de glömmer allt utom fotbollsmatchen.
Mahmoud är äldsta barnet i familjen Al Titi och mamma Amal är mycket stolt över sonens engagemang för att hjälpa fängslade palestinier. Han är en av grundarna till en organisation som kallas Youth for the released prisoners (Ungdomar för stöd till frisläppta fångar) och han betonar ofta för sina yngre bröder och deras kamrater att det inte är bra att kasta sten, utan att ungdomar istället ska aktivera sig i samhällsfrågor.
Mahmoud studerar journalistik på universitetet och hans engagemang har växt under studietiden. Men den här kvällen är det fotboll som gäller!
När det har gått 45 minuter av matchen inträffar emellertid något som förvandlar en rolig fotbollskväll till en mardröm.
Ett par israeliska arméjeepar har kört in på gatan och stannat strax utanför caféet. Soldater rör sig på gatan och enligt några vittnesmål var det ljudet av gevärsskott som gjorde att ungdomarna i caféet blev uppmärksamma på soldaternas närvaro och gick ut för att se vad som hände.
Även om Mahmoud inte är färdigutbildad, identifierar han sig som journalist och tar spontant fram sin mobil och börjar videofilma soldaterna. Han är på hemmaplan och står nära morfars butik.
Soldaterna har placerat sig vid en butik på andra sidan gatan. Det är ganska mörkt, eftersom gatubelysningen i flyktinglägret är svag. Ljuset från Mahmouds mobil syns tydligt, när han filmar soldaterna.
Skottet träffar i huvudet och kulan är av den typen att den splittras, vilket gör att Mahmoud är allvarligt skadad. Han forslas i en privatbil till sjukhuset i Yatta, eftersom ambulansen som tillkallats blev stoppad av israeliska soldater. Där slutade Mahmoud Al Titis liv. Han skulle ha fyllt 23 i april.
Pappa Adel kommer till sjukhuset med 15-åriga sonen Farez, som träffats av ett skott i handen. Allt är kaos, berättar Adel Al Titi efteråt, och på sjukhuset får han besked om att hans äldsta son har avlidit.
Jag besöker familjen några dagar efter händelsen. Pappa Adel tar emot kondoleanser från män i en lokal i flyktinglägret, medan två rum i hemmet är fyllda av cirka 30 kvinnor som deltar i sorgen med mamma Amal och barnens farmor som ligger i en säng i ett av rummen. I den palestinska kulturen är det vanligt att släktingar, grannar och vänner kommer i flera dagar för att gråta med den som sörjer.
Farez kommer med sitt bandage om den skottskadade handen. Han är blek och vill inte gärna tala, men på mammans önskan berättar han om händelsen nära morfars butik och hur Mahmouds mobil lyste i mörkret när han videofilmade. Mobilen fanns inte kvar på platsen efteråt och familjen tror att de israeliska soldaterna tog den för att undanröja bevis.
Föräldrarna vill ha hjälp att ordna advokat och jag lovar att tala med den organisation som arbetar med sådan hjälp.
När jag återvänder ett par veckor senare och hör efter hur det går i kontakten med organisationen, är entusiasmen för att söka rättvisa inte kvar. Amal har ont i bröstet, är lågmäld och dyster.
– Jag tog hand om mitt barn i 22 år och på en minut skjuter de honom till döds. Det är ingen idé med någon advokat för Israel är starkast i världen och ingen kan ändå stoppa Israel. Och världen, alltså andra länder, är en enda stor lögn. De vet att Palestina är vårt land och att vi bor i flyktingläger och de säger att de känner sympati, men man kan inte lita på dem! Det kan du skriva, säger hon till mig.
I huset intill finns en annan Mahmoud, nämligen 19-åriga Mahmoud Jabir Al-Shadafan. Han sköts i magen under ”fotbollskvällen” och har två hål i magsäcken. Han ligger i en säng och orkar inte tala, men föräldrarna är lyckliga över att han lever. Han har nyss kommit från sjukhuset och familjen har haft en mängd gäster som har hälsat honom välkommen hem.
Statistiken säger att på 3,5 år dödades 326 personer av israeliska armén.[ref]http://www.btselem.org/statistics/fatalities/after-cast-lead/by-date-of-event[/ref]
I Fawwar Camp känns våldet nära. På gatan möter vi Jacub Fayek Nassar, 15 år, som sitter i en rullstol som han skickligt tar sig fram med på gatan. Han träffades av en kula från en israelisk soldat då han var på väg hem från skolan för tre år sedan. Han var då 12 år.
– Men du måste också träffa Doná Faiez Wawee, så du förstår hur farligt våra barn lever i Fawwar Camp, säger Khoulud som är lärare i engelska och bor i Fawwar Camp.
Det syns inga skador på Doná, 12 år, men det kan man kalla ett mirakel. Doná satt vid familjens dator i ett rum där man utanför fönstret har en öppen yta. Hon satt lyckligtvis 3-4 meter från fönstret, för plötsligt träffades hon av ett gevärsskott från en israelisk soldat.
Kulan gick rakt igenom fönstret. Hon skrek och föll ihop och när hennes mamma kom in i rummet blödde hon i huvudet. Lyckligtvis gick det bra och Doná kom snart hem från sjukhuset.
– Ser du nu att ett barn i Fawwar Camp inte ens kan vara tryggt i sitt eget hem med dörren stängd, säger Khoulud.
Många ställer frågan varför israeliska armén så ofta syns i flyktingläger och städer.[ref]http://www.btselem.org/sites/default/files2/201212_crowd_control_eng.pdf[/ref] Deras blotta närvaro provocerar och ofta kastar unga pojkar sten på dem, vilket besvaras med beskjutning från soldaterna. De unga soldaternas erfarenheter kan också leda till att de får psykiska problem eftersom de begått handlingar som de inte alls skulle göra i det civila.
Detta framkommer i vittnesmål som insamlats av Breaking the Silence (Bryta tystnaden), en organisation som arbetar för att stoppa våldsspiralen.[ref]http://www.breakingthesilence.org.il/about/organization[/ref] Denna organisation bildades 2004 av soldater som tjänstgjort i armén och som ville föra ut kunskap om verkligheten för enskilda soldater. Man började samla vittnesmål, som kontrollerades mot andra uppgifter för att garantera sanningshalten. Det finns nu över 700 vittnesmål från soldater.[ref]http://www.breakingthesilence.org.il/testimonies/videos/84876 (Fawwar camp)
http://www.breakingthesilence.org.il/testimonies/videos/53417 (pretending to be a soldier) [/ref]
En annan betydelsefull organisation som arbetar för att få respekt för mänskliga rättigheter, även inom arméns verksamhet, är israeliska fredsorganisationen Yesh Din,[ref]http://www.yesh-din.org/postview.asp?postid=245[/ref] Den publicerar regelbundet brott mot mänskliga rättigheter och försöker skapa opinion.
New Profile är en annan israelisk organisation som kämpar för att få israeler att inse att våldets väg inte leder till något positivt.[ref]http://www.newprofile.org/english/[/ref]
Förhoppningen är att allt fler väljer att hoppa av våldets spiral. Det skulle leda till ett bättre liv för befolkningen i Fawwar Camp och för palestinier i andra flyktingläger och i drabbade städer och byar.
Yatta, april 2013
Lena Lönnqvist
