Det är svårt att förstå vad det är vi tittar på. Huset framför oss har tre våningar, men den mittersta våningen har fått samtliga väggar utslagna. Golvet är fyllt med bråte och vi ser rakt igenom huset. Natten innan genomfördes en ”manuell demolering” av våning två. Demoleringen var beslutad av domstol som straff för att Bashar Masalha, som bodde i huset, i mars begick ett knivdåd i Jaffa där en person dödades och flera skadades. Men de som drabbas av straffet är hans föräldrar och syskon.
Mellan den 6 juni och 5 juli 2016 pågår den muslimska fastemånaden Ramadan. För oss följeslagare innebär det att vi får planera om vissa aktiviteter. De flesta vi träffar på Västbanken är muslimer och fastar under Ramadan, och det är inte alla som orkar ha möten med oss. Många är mer aktiva nattetid då de får äta och dricka. På fredagar under Ramadan tillåts kvinnor, barn och män över 45 från Västbanken att passera de militära vägspärrar som leder in till Jerusalem för att be i al-Aqsa-moskén, den tredje heligaste platsen inom islam. Vi följeslagare står på fredagsmorgnarna vid ingångarna för att räkna de som passerar in och de som vägras tillträde. Gamla staden i Jerusalem fylls av tiotusentals människor på väg till och från moskén, och på kvällen lyser Ramadan-dekorationer upp gatorna.
Många hoppades att den israeliska militären skulle låta bli att riva hus under Ramadan. Under våren 2016 har många palestinska hus, såväl hem som skolor och lekplatser finansierade av biståndmedel, rivits av israelisk militär. [1] De flesta hus rivs för att familjerna eller byarna som byggt dem saknar tillstånd från israeliska myndigheter, vilket i princip är omöjligt för palestinier att få. [2] Andra hus rivs i bestraffande syfte. Tanken tycks vara att palestinier ska avskräckas från att begå attacker mot israeler om de vet att deras familjer kan komma att drabbas av konsekvenser.
Bashar Masalha dödades med ett skott i huvudet efter attacken i Jaffa. Det är omöjligt att veta om han tänkte på risken att hans familj skulle straffas för hans brott. Men hans familj har inte bara förlorat en son, utan även en stor del av sitt hus. Direkt efter attacken stängde militären av hela byn Hajja, där familjen bor. Familjen fick veta att deras hus skulle rivas. Med hjälp av en israelisk advokat vände de sig till en israelisk militärdomstol för att försöka häva ordern om rivning. Den 16 juni beslutade dock domstolen att rivningen skulle ske efter den 20 juni, och genomföras ”manuellt”. Hela huset skulle alltså inte rivas, utan enbart den andra våningen i huset skulle demoleras eftersom det var där Bashar Masalha hade bott. Natten till den 21 juli kom militären med jeepar och bulldozers till Hajja. Familjen tvingades lämna huset och på andra våningen märke arméns ingenjörer ut de bärande balkarna och var det fanns elinstallationer i väggarna. Sedan började arbetat med att slå ut väggarna.
Morgonen efter besökte vi familjen i Hajja. Jag satt med Bashar Masalhas mamma Dalal på bottenvåningen, medan medier och människorättsorganisationer dokumenterade förödelsen på våningen ovan oss. Militären hade även varit inne i rummen på bottenvåningen och Dalal visade hur de slagit sönder en tavla föreställande al-Aqsa-området i Jerusalem. Vi kunde inte säga så mycket, varken hennes engelska eller min arabiska nådde särskilt långt. Av en annan organisation på plats som intervjuat Dalals make fick jag senare veta att den demolerade våningen beboddes av fem personer, två av dem barn.
Ramadan är den heliga fastemånaden då det kanske är extra påfrestande att bli av med sitt hus. Kollektiv bestraffning är förbjuden enligt bland annat Fjärde Genèvekonventionen. Enligt samma konvention får en ockupationsmakt inte förstöra civila byggnader på ockuperat område om det inte är absolut nödvändigt på grund av en militär operation. [3] Inget av detta hjälpte familjen Masalha i Hajja.
