Det stinker svett, betong och testosteron. Regnet öser ner. Vi passerar genom trånga stängselgångar och ett oräkneligt antal spärrar. Det finns en trött kiosk i väntrummet, de säljer glass. Framför kiosken finns en stor skylt med deras urval. Högst upp står det med glada bokstäver ”Great times!”, det här är allt annat än great times.
Vi når ett område med små baracker, vi går in i väntrummet där tre familjer sitter och väntar på att bli kallade till sina familjemedlemmars rättegångar. Vi är på studiebesök med Military Court Watch 1https://www.militarycourtwatch.org/page.php?id=42jDypmw2Fa3804AqAPKblOpDY i en militärdomstol. Dessa domstolar har funnits på Västbanken och i Gaza sedan 1967 då de etablerades av de israeliska myndigheterna. Militärdomstolar i sig är lagliga men ska endast användas tillfälligt och under en begränsad tidsperiod. Enligt FN har 760 000 palestinier blivit åtalade i militärdomstolen sedan 1967. Under samma tidsperiod har 200 olagliga israeliska bosättningar byggts på Västbanken. Människor som bor på Västbanken lever inte under samma lagar, israeliska bosättare skyddas av civila lagar medan palestinier står under militärlag 2https://www.militarycourtwatch.org/page.php?id=56Lr63rLaca19971AayveZyl6q8.

Sabba, som leder vår grupp, är allt annat än blyg och tillbakadragen. Hon går med självklara steg fram till kvinnor i väntrummet och frågar om de vill dela sin historia med oss, hur deras anhöriga hamnade här.
– Det här är en blyg mamma, säger hon när hon presenterar Sarah för oss.
Sarah berättar om när hennes man och son blev arresterade under en militärräd mitt i natten. Soldaterna bröt sig in i deras hem klockan tre på natten, utan några intyg eller dokument som förklarade varför de brutit sig in. Varje år utför israeliska soldater mellan 3 500 och 4 500 sök- och gripandeoperationer i palestinska samhällen på Västbanken. 80 procent av dessa räder utförs nattetid och 300 – 600 barn frihetsberövas årligen. Israel rättfärdigar detta genom att hävda att området tillhör en tillfällig ockupationszon sedan 7 juni 1967 3https://www.militarycourtwatch.org.
Soldaterna misshandlade Sarahs son Ali, de satte på honom en ögonbindel och band samman hans händer hårt med buntband. 92 procent av de barn som grips blir handfängslade med buntband, många vittnar om smärtan när buntbanden spänns åt för hårt och en del får kvarvarande skador 4https://www.militarycourtwatch.org/page.php?id=szpCKkce3ma1025178AjrJ1wcdLw7. Även Sarahs man utsattes för samma procedur och sedan fördes de båda bort utan att familjen fick någon information om vart eller varför. Innan soldaterna lämnade huset förstörde de alla möbler, de skar upp soffdynorna och drog ut stoppningen.
Det har gått två månader, idag är Sarah här med två av sina söner och Alis fästmö för att närvara vid rättegången. När familjen ropas in följer vi med dem in i en liten barack, det är varmt och kvavt. Stämningen är stökig och oklar, det är svårt att hänga med i vad som pågår. Rättegången hålls på hebreiska, men familjen pratar bara arabiska. Det finns en tolk, men han verkar mest skrolla i sitt instagramflöde. Strax därpå kommer Ali och hans pappa Khaled in i salen. De är iklädda militärgröna dräkter. Khaled går med en krycka, han har en knäskada sedan ett år tillbaka, då han blev nerslagen av israeliska bosättare. Khaled och Ali kramar om varandra i det trånga båset de delar med en vakt, de har suttit i varsin isoleringscell i 35 dygn. De sitter i en liten inhägnad i rättssalen och får inte hälsa på sina anhöriga. Det är som att tiden står stilla när de ser sin familj sitta på bänken, de kommunicerar med gester och minspel.

– Pappa alla saknar dig och du har missat regnet, säger en av sönerna på bänken i en låg röst till Khaled.
Jag tittar på Ali som tittar på Amal, hans fästmö. De ler mot varandra. Jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Deras kärlek lyser upp rummet. En av vakterna står placerad precis mellan dem, advokaten ber vakten flytta lite åt sidan för att kärleksparet åtminstone ska kunna se varandra.
– Jag jobbar inte för dig, snäser vakten ilsket och står kvar.
Vi måste lämna rättssalen innan Ali och Khaled får sin dom, jag vet därför inte hur det hela slutade. Det sista jag ser innan vi lämnar salen är advokatens isblåa ögon och breda leende, han ser säker ut. Vi kliver åter ut i regnet, jag tänker på att Ali och Amal ska gifta sig i maj och undrar om Ali kommer kunna närvara på sitt eget bröllop.

- 1
- 2
- 3
- 4