Som följeslagare har jag sett ett mönster där militären regelbundet kommer körande med en eller flera militärjeepar när eleverna är på väg till eller från skolan. Det är inte ovanligt att soldaterna i samband med det även skjuter tårgas och ljudbomber. Jag har pratat med några elever, lärare och rektorer och frågat dem hur det påverkar deras liv.
Al-Khader är en mindre stad strax utanför Betlehem, där invånarna flera dagar i veckan utsätts för trakasserier från den israeliska militären som till exempel beskjutning med tårgas och ljudbomber, intrång i privata hem och arresteringar som oftast inträffar under kvällen och fram till tidiga morgonen. Under dagtid är det framförallt i de sju skolorna i området som elever och lärare utsätts då de är i skolan eller på väg till och från den1 Läs barnkonventionen här | unicef.se och Allmanforklaringomdemanskligarattigheterna.pdf.
Flera av dem jag talat med är rädda för repressalier och jag kommer därför använda fiktiva namn.

Jag och min kollega träffar en av rektorerna, Maryam, som berättar att säkerhetssituation vid skolan varit ostabil länge och att den eskalerat sedan oktober 2023. Sedan ett par månader tillbaka säger hon att de militära trakasserierna intensifierats ytterligare med nästan daglig militär närvaro på skolområdet. Hon berättar att många elever är rädda och de klagar ofta över magont och har svårt att koncentrera sig under lektionerna. Det är inte bara våldet eleverna utsätts för då de går till skolan som påverkar deras psykiska ohälsa, utan det kan också handla om militära trakasserier i familjens bostad eller att en anhörig har blivit arresterad eller utsatts för våld. Maryam säger att man sedan oktober 2023 också ser en märkbar försämring av elevernas studieresultat2 Children Suffer as Education Under Attack in the West Bank and Gaza – occupied Palestinian territory | ReliefWeb.

På frågan hur hon och hennes lärare hanterar situationen säger hon:
– Jag är jätterädd hela tiden, men jag visar det inte för mina elever.
Däremot berättar hon att det påverkar hennes arbete, dagliga liv och att hon numer ofta är väldigt lättirriterad och trött då hon kommer hem. Hon säger att samma sak gäller för hennes kollegor och lärare.
Trots allvaret och det tunga hon berättar skrattar hon ofta. På frågan om hur skolan stöttar eleverna berättar Maryam att det finns en socialarbetare på skolan som försöker att träffa de barn som har störst behov. Hon berättar också att hon och flera av lärarna har utbildning i stresshantering som de lär ut och gör dagligen tillsammans med eleverna. Vi får möjlighet att delta i en morgonsamling som sker på skolgården som börjar med att alla eleverna ställer upp sig i rad och lyssnar till nationalsången.

När ljudet från högtalarna tystnar fortsätter rektorn och hennes lärare att under cirka fem minuter instruera eleverna hur de kan slappna av genom andningsövningar och fysiska rörelser. Alla lärarna är närvarande och jag upplever en varm stämning mellan lärare och elever.
Khaled som är rektor för en av pojkskolorna berättar att han för några veckor sedan hotats av militären att arresteras om någon av eleverna kastar sten.
– Jag orkar inte med pressen.
Han säger att han funderar på att sluta sin anställning.
Sarah är 15 år och berättar om en händelse som hon inte kan glömma. Det var när hon och hennes sex syskon var på väg hem från skolan och en militärjeep som passerade öppnade dörrarna och avfyrade tårgas mot dem. Hennes storasyster som var närmast vägen inandades gasen och Sarah berättar att hon blev jätterädd och kan inte glömma ögonblicket då hon såg hur hennes syster började vingla och fick problem med andningen. Hon säger att hon trodde att hon skulle dö.

Sedan dess tänker hon alltid på att hålla sig så långt från vägen som möjligt för att inte träffas av tårgas. Sarah säger att hon tycker om att studera och ser fram emot att gå till skolan, men känner alltid en oro och har svårt att somna på kvällarna. Hennes dröm är att studera vidare på universitetet och att i framtiden arbeta med film.
Utanför skolan träffar jag och pratar med några killar i 17-årsåldern. Flera av dem berättar att de ofta oroar sig för att möta militären och att något ska hända. De säger att de alltid därför försöker att gå direkt hem från skolan för att inte riskera att hamna i problem eller konfrontation med militären.

En av killarna, Yousef, berättar att han har svårt att koncentrera sig och att han ofta har svårt att somna på kvällen. I nästa andetag säger han:
– Man blir van. Det här är Palestina.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
- 1
- 2