”Jag tycker synd om bosättarna för de är ockuperade av sin egen rädsla”

Vid källan Ein al-Qoos som en gång i tiden försåg Nabi Salehs invånare med vatten tillåts idag endast israeler att vistas. Inga skyltar informerar om att palestinier inte får befinna sig på platsen och de nymålade bänkarna i den lummiga grönskan ger snarare ett välkomnande intryck. Trots detta tar det 20 minuter innan en militärjeep anländer och beordrar oss att lämna området.

Jag möter Morad Tamimi i hans trädgård i Nabi Saleh. Byn med cirka 600 invånare är belägen norr om Ramallah och har en lång historia av att bekämpa Israels bosättarpolitik på Västbanken (1). Redan 1976 tog Gush Emunim, en ideologisk bosättargrupp, över mark tillhörande Nabi Saleh (2). Byborna lyckades dock få tillbaka sina ägor efter att ha tagit fallet till domstol.

Idag ligger bosättningen Halamish, i folkmun även kallad Neveh Tzuf, ett par hundra meter längre bort. När Menachem Begin och Likud kom till makten 1977, efter att ha besegrat israeliska arbetarpartiets Yitzhak Rabin (3), återvände bosättarna. Sedan dess har de stannat och successivt tagit över området. År 2008 kom turen till källan Ein al-Qoos som sedan så långt någon kan minnas har försett Nabi Salehs invånare med vatten. Palestinier tillåts inte vid källan, vilket har lett till att ett av de primära problemen i byn är brist på vatten (4). Liksom alla andra bosättningar på Västbanken är Halamish olaglig i enlighet med artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen (5). Trots detta gör soldaterna bosättarnas jobb och avvisar palestinier som närmar sig området (6).

År 2009 började de veckoliga fredagsdemonstrationerna i Nabi Saleh. Dessa kollektiva opinionsyttringar resulterar ofta i fysiska sammandrabbningar där ungdomar kastar sten och soldater skjuter gummikulor, skarp ammunition, tårgas och ”skunkvatten” (7) mot demonstranterna. Militären gör även räder in i byn och arresterar bybor som de anser vara en säkerhetsrisk. Enligt Morad har långt över hälften av Nabi Salehs invånare skadats i sammandrabbningar med israelisk militär (8).

Under senare år har Nabi Saleh starkt förknippats med Ahed Tamimi, en symbol för den nya generationen palestinier under ockupation (9). Morad är stolt över sin kusin men anser att bosättningarna endast är symptom på en mer djuprotad problematik, nämligen dagens kapitalistiska samhälle där individer ställs mot varandra, trots att resurserna skulle kunna räcka åt alla.

– Vi har den fysiska ockupationen, och vi har den psykosociala ockupationen, säger Morad. Problemet är i första hand inte den fysiska ockupationen, för vi välkomnar alla som vill bo här. Men de måste kunna leva tillsammans med oss som jämlikar. De har lärt sig att alla palestinier vill dem illa. De måste göra sig av med stängslet runt sin bosättning men också stängslet runt sin egen inskränkthet. Samtidigt vet de att de har stulit vår mark. Varför skulle de annars vara rädda för oss?

Morad är kritisk till det internationella samfundets generella framställning av palestinier och menar att offerrollen som tillskrivits dem är förödmjukande. Han berättar hur en kvinna från en internationell organisation för flera år sedan kommit till honom gråtandes och gett honom en sedelbunt.

– Jag tycker synd om bosättarna, för de är ockuperade av sin egen rädsla. De är offer precis som vi. Vi behandlas som om vi är oförmögna att forma våra egna liv. Vi är inga offer, vi är frihetskämpar. Vi behöver inga tårar, vi behöver respekt, säger Morad.

– Medan vi har vattentankar på våra tak, för att kunna ta vara på varenda regndroppe, badar de i sina simbassänger. Men de lever bakom sina stängsel i rädsla medan vi lever fria. Vi har vant oss vid att soldater kommer och bryter sig in i våra hus på nätterna. Jag skulle inte vilja byta plats med dem.

Morad använder allegorin om Platons grotta för att illustrera de latenta problemen gällande bosättares verklighetsuppfattning på Västbanken. Enligt Platons grottliknelse befinner sig en grupp människor fastkedjade med ansiktena mot en grottvägg. Det enda de ser är reflektionerna från en eld som brinner bakom dem. Eftersom detta är allt de någonsin upplevt är det den enda ”verklighet” de känner till (10).

Efter vårt samtal åker vi ner till källan. Efter att demonstrationerna avtagit 2017 kommer invånare från Nabi Saleh sällan hit. Platsen är välkomnande med vita bänkar och lummig terräng. Det finns inga skyltar som avvisar besökare. Vi sätter oss ner i grönskan och tittar på klockan. Det tar 17 minuter innan en bil stannar vid vägen. Vår nye besökare agerar hetsigt men när han ser oss i våra västar lugnar han sig. På frågan vad vi gör här svarar jag att vi njuter av solen. Han varnar mig för Nabi Salehs invånare som i hans mening är tjuvar och ligister. Han har en M16 bredvid sig och på hans väst som ligger i baksätet står det Bitachon, vilket betyder säkerhet. Efter att säkerhetsvakten ger sig av går det ytterligare tre minuter innan en militärjeep anländer. De beordrar oss att lämna platsen. Då pekar jag på de vitmålade bänkarna och frågar vem de är till för om detta är förbjudet område. Soldaternas tystnad säger mer än tusen ord.