Kära vänner,
Ni fick en rapport från mig när jag var följeslagare i Israel och Palestina i september och oktober. Ni skulle ha fått åtminstone två till men programmet avbröts när kriget bröt ut. Det var svårt att vara kvar, svårt att åka och svårt att komma hem. Det vi följeslagare såg på Västbanken innan den 7 oktober var illa nog och hur det är nu i det heliga landet – det finns det inga ord för.

Vi blev som sagt evakuerade och har sedan vi kom hem den 13 oktober försökt vara följeslagare på distans på olika sätt; WhatsApp, Teams, Zoom… det finns möjligheter att komma nära även om man man är långt borta.

Det ekumeniska följeslagarprogrammet är ett ickevåldsprogram och tror alltså inte att krig löser konflikternas konflikt i Israel och Palestina. Den började ju långt innan oktober 2023, om det sedan är 1948, 1917 eller kanske till och med på Gamla testamentets tid det gör ju inte dagens situation begripligare.

Våld och övergrepp, hat och hämnd – tusentals oskyldiga människor drabbas, de som inte dör de traumatiseras nu för lång tid framöver.

Fred är möjlig, häv ockupationens för båda folkens skull, alla kan bidra – Följeslagarprogrammets programförklaring känns viktigare än någonsin. Men också svårare, den som säger något blir både bedömd och dömd för att ta ställning mot den ena parten, när det viktigaste borde vara att ta ställning för fred. Diskussioner och definitioner om vilka ord som ska användas får inte hindra oss att protestera mot krig. Om det som händer där hände här nog skulle vi väl vilja få stöd och support för fred? Historien lär utvisa vem som stod för de värsta krigsbrotten – men måtte inte historien visa att vi andra var tysta i rädsla för att säga fel saker.

Hon kommer med ljus i både hår och spår Lucia, tänk att en sådan tragisk berättelse som hennes har förvandlats till en ljushögtid – det är faktiskt hoppfullt just denna december. Förväntansfulla barn ska sjunga och äta pepparkakor – inte dö som de gör i Gaza.

Ni som läste min rapport från skolan i Jerusalem minns att barnen trakasserades på väg till skolan. Det har både fortsatt och förvärrats har rektorn berättat genom en av våra kontaktpersoner. Några föräldrar vågar inte skicka sina barn till skolan i Gamla stan för de måste passera så många soldater.

I mediaflödet här hemma har det då och då kommit också berättelser om det som sker på Västbanken, hus rivs, människor fördrivs, fängslas, skjuts… Det var om det här vi skulle skriva flera rapporter och vi skulle ha varit med och skördat oliver… Men så blev det inte.

Foto: Mikael Stjernberg

Julgranen kommer inte att tändas i Betlehem i år och i en av kyrkorna har man gjort en annorlunda julkrubba – det lilla barnet är placerat i resterna av ett krossat hus. Vi firar jul för att Gud blev människa, född av en judisk mamma, i Palestina, just då ockuperat av romarna. Världen är sig lik, men Gud är också sig lik – finns alltid i det svåraste.
Så därför kan vi faktiskt fira jul och stödja fredsarbete på olika sätt.

En fredfull jul önskar
Annica.

Fler rapporter