Inför internationella kvinnodagen reflekterar jag över de livsöden som drabbat kvinnor i Jordandalen. Det känns samtidigt viktigt att lyfta fram den organisering som sker bland kvinnor, för att göra livet under ockupationen mer uthärdligt.
När jag tänker på kvinnoöden i Jordandalen går tankarna först och främst till Aisha Shtayed. Madelene, följeslagare i gruppen före mig, skrev nyligen en rapport om Aisha1https://foljeslagarprogrammet.se/rapporter/jag-vill-att-hela-varlden-ska-veta-vad-som-hander-oss/ . Det finns dock mer att berätta om Aishas liv, och tyvärr har mycket hänt sedan Madelens rapport. Hon har fortfarande värk i revbenen sedan hon misshandlades av den israeliska bosättaren från en närbelägen utpost. Nyligen dog en av hennes tre kor, och hon börjar förlora stödet från sin familj. Aisha och hennes man Nabil bor ensamma i norra Jordandalen, och för ett par veckor sedan kom en av hennes bröder förbi och vädjade att hon skulle flytta. Han förstår inte hur hon står ut med bristen på el och bosättarens attacker. Aisha vägrar, hon klarar inte av tanken på att bosättaren ska ta över marken.
Yakeen har till skillnad från Aisha ännu ingen förståelse av ockupationen. Hon är tre och halvt år och bor i det lilla herdesamhället Mak-hul tillsammans med sin pappa Burhan Bsharat, som vi går på herdetur med varje fredag. Yakeen är yngst av Burhans tio barn, och de står varandra mycket nära. Burhan och hans fru Samaher har sett till att alla deras barn fått en ordentlig utbildning, och om några år måste Yakeen flytta med Samaher till staden för att gå i skolan. Burhan kommer att sända i väg henne med tungt hjärta.
– Hon kommer att hata mig för det, men förhoppningsvis förstår hon när hon blir äldre.
Några andra som satsar på kvinnors utbildning är Jericho Women Charitable Society2Jerikos kvinnors välgörenhetsorganisation – min översättning. Vi träffar styrelsen på en av de grundskolor som de driver i Jeriko och närliggande byar. Styrelsen arbetar helt ideellt, och förutom skolor håller de bland annat i kurser för flickor på skolloven för att stärka deras självkänsla och ge dem en bättre förståelse av omvärlden. Tillsammans med en fackförening arbetar de med mammor för att se till att barnen blir kvar i skolan, i stället för att börja jobba på israeliska bosättarplantage. De bedriver även matlagningskurser och en cateringfirma för att ge extra inkomster till behövande kvinnor. Under vårt möte märks det hur de brinner för sitt arbete med organisationen, och vilken styrka de hämtar från varandra.
Det är också lätt att beundra den styrka som Aisha utstrålar, samtidigt som hon har nära till gråten. Jag känner själv hur tårarna väller fram när hon berättar om sin bror, som sköts av israelisk militär när han var 37 år gammal. Aisha höll hans hand när han låg döende, han kunde inte tala men tecknade siffran fyra i hennes hand. Hon förstod att han bad henne att ta hand om hans tre små barn, och det fjärde som var på väg.
Det känns extra sorgligt att tänka på Aishas livsöde eftersom vi följeslagare nyligen besökte staden Haifa i Israel, för några dagars reflektion och föreläsningar. Aishas familj flydde nämligen från Haifa under kriget 1948. Levnadsstandarden och lugnet i Haifa står i bjärt kontrast till hennes nuvarande situation.
Yakeen är minst lika viljestark som Aisha. Hon har ordentlig pli på djuren på gården, och greppar beslutsamt tag i ett lamm och dess mamma. De får snällt stanna kvar bredvid henne medan hon bygger ett ”stall” åt lammet av några stenar på en filt. Jag ser på Yakeen, och hoppas innerligt att hennes liv ska bli lättare än Aishas. Kanske kan den organisering som kvinnorna i Jeriko och andra står för, bidra till att min förhoppning blir verklighet.
- 1
- 2Jerikos kvinnors välgörenhetsorganisation – min översättning
