– Jag har aldrig varit på en strand. Men jag har bestämt att första gången jag besöker en strand ska det vara stranden i Jaffa. Jag hoppas kunna åka dit i sommar, inshallah.
Ismail är uppvuxen i flyktinglägret Arroub utanför Hebron, som vi besökte häromdagen för att lära oss om de palestinska flyktinglägrens historia och invånare, en viktig del av den palestinska berättelsen.
Dagarna här går fort! Det finns så många människor som vill prata med oss och berätta sin historia. De vill att vi ska berätta för er där hemma att vi sett att palestinier inte är lika med terrorister och att den israeliska ockupationen drabbar alla. Många muslimer vi möter är rädda att vi ska blanda ihop deras religion med Daesh (IS) och förklarar noggrant att islam handlar om fred och kärlek. Jordbrukare delar med sig av odlingstips – och nyskördade frukter och grönsaker som bevis på att de vet vad de talar om. Och många vill berätta om varifrån de egentligen kommer, för en stor del av palestinierna på Västbanken är flyktingar. De kanske inte har flytt själva men de kommer från familjer som fick lämna sina hem i samband med att Israel bildades år 1948, och de anser sig alltjämt höra hemma på de orter de tvingades fly från.
Det finns 19 flyktingläger på Västbanken med en sammanlagd befolkning på mer än 222 000. I samtliga läger är trångboddhet, dålig infrastruktur och arbetslöshet stora problem. Mitt första besök gick till Tulkarem Camp, där det bor cirka 22 000 personer på 0.18 kvadratkilometer. [1] När flyktinglägren anlades i början av 50-talet av UNRWA [2] fick de anländande familjerna bo i tält. Några år senare började man inse att flyktingskapet inte var tillfälligt, och tälten byttes ut mot enkla hus. Dessa har senare byggts om och byggts på för att rymma nya generationer. Gränderna i lägret är trånga, det märks att utrymmet är begränsat. I Tulkarem Camp finns det dock en hyfsat bred huvudgata, men just den dagen vi besökte lägret var även den svårframkomlig. Vi var nämligen där med anledning av minnesdagen för an-Nakba, katastrofen, den 15 maj 1948, som räknas som dagen då flyktingskapet började. Gatan var därför fylld med barn som marscherade till minne av den vandring deras mor- och farföräldrar gjorde för att ta sig till Tulkarem. Barnen var klädda som människorna såg ut på den tiden och bar på säckar och resväskor. Andra barn höll små skyltar med namnen på platserna som fick överges. Många av flyktingarna i Tulkarem Camp kommer från kusten i det som sedan år 1948 är Israel. Numera kan de inte återse sina hemtrakter utan ett israeliskt inresetillstånd.
Några dagar senare var jag på besök i Arroub Camp. Arbetslösheten är liksom i andra läger hög, och lägret utsätts regelbundet för räder av israelisk militär. [3] Det förekommer att ungdomar från lägret klottrar aggressiva budskap på husväggarna och kastar sten på militärer. Vi träffade Ismail Hajajreh som aldrig besökt sin ursprungsby fast den bara ligger 35 kilometer bort. Han har inte haft möjlighet att få inresetillstånd till Israel, eftersom han suttit i fängelse. Ismael arresterades och dömdes till fem månaders fängelse efter att ha klottrat på en vägg i lägret. När han släpptes bestämde han sig för att inte göra något liknande igen. Han tror på att istället göra motstånd mot ockupationen genom utbildning. Och han verkar leva som han lär. Genom en fredsaktivist bosatt i Hebron har Ismail träffat en israelisk bosättare för att prata över en tallrik hummus. De pratade inte om politik, berättade Ismail, för han tror att det är bättre att börja med att prata om fred och hopp. Ismail hoppas kunna få tillstånd att besöka Israel till sommaren. Om han får det ska han äntligen besöka stranden.