Varje skoldag vid halv sjutiden lämnar två vita fordon Yatta och åker söderut in i det israeliska militära övningsområdet Masafer Yatta. Den ena är en minibuss av märket Ford. Den andra är en jeepliknande fyrhjulsdriven Nissan. I den senare åker varje måndag och tisdag två följeslagare från mitt team för att ge skydd och trygghet åt skolbarn.
Varje skoldag vid halv sjutiden lämnar två vita fordon Yatta och åker söderut in i det israeliska militära övningsområdet Masafer Yatta. Den ena är en minibuss av märket Ford och i den sitter de lärare som skall undervisa i områdets tre skolor. Den andra är en jeepliknande fyrhjulsdriven Nissan och den kör mellan byarna och tar barnen till skolorna. I den åker varje måndag och tisdag två följeslagare från mitt team för att ge skydd och trygghet åt barnen.
Bussen med lärare är gammal och studsar och kränger fram över stenar och gropar på vägar som inte finns på kartan. Den tar sig över bäckfåror och genom stenrös i det torra landskapet. Jeepen med skolbarnen är nästan ny och när branterna blir svårforcerade kopplar chauffören in fyrhjulsdriften. Under ett halvår var jeepen tagen i beslag av israelisk militär och då fick barnen gå till skolan.
Nu är jeepen åter i trafik och den första passageraren som hämtas upp efter vägen är en pojke i sjuårsåldern. Han kommer springande ner från den lilla by där han bor med sin familj. Han kommer ensam och han sätter sig blygt med båda händerna på sidorutan och tittar oavbrutet ut genom fönstret. När vi kommer fram till första skolan som är en mellanstadieskola, är jeepen fullastad. Tillsammans med barnen lämnar vi jeepen och går den mödosamma branta vägen upp till skolan. Den tömda bilen fortsätter sin färd mellan skolorna, hämtar barn i olika byar och lämnar dem vid olika skolor.
När lektionerna börjar klockan 8 vidtar för oss en väntan på återresan. Undervisningen slutar vid 12 – 13-tiden och då lämnar vi skolan tillsammans med barnen. Tiden däremellan använder vi ibland till att gå till olika byar, göra oss bekanta med människorna och höra om vi som följeslagare kan vara till hjälp och stöd. I allmänhet är det bara kvinnor och små barn hemma. Då får jag som är man vänta utanför och en kvinnlig kollega går först in. Om vi tas emot vinkas också jag in. Språket är ett problem, eftersom vi inte kan tillräcklig arabiska för att kunna föra en någorlunda vettig dialog. Oftast kan ingen av dem som är kvar i byn engelska. Men vi bjuds på välsötat the och med enstaka ord och mycket teckenspråk är viss kommunikation möjlig.
Massafer Yatta är ett övningsområde för israelisk militär. Enligt uppgift används det inte så ofta numer. Soldaterna har funnit andra bättre träningsplatser, men viss aktivitet förekommer fortfarande och säkerhetsnivån för militära övningsområden är kvar. Det betyder för människorna som bor i Masafer Yatta inskränkningar i rörelsefriheten och restriktioner för byggen av bostäder. De lever ständigt med risken att tvingas bort från platser där militären skall övas.
Skolan i Khirbet al-Fakheit, dit vi åkt med skoljeepen, ligger högt och har en vidunderlig utsikt. Massafer Yatta är betagande vackert. Från skolan kan man utefter bergsluttningarna se hjordar av getter och får som betar. Djuren måste röra sig över stora områden för att hitta tillräckligt med gräs. I dalgångarna grönskar det nu under våren av den säd som såddes för några veckor sedan. Bergen har olika nyanser av blått och grått som mestadels kompletteras av en klarblå himmel.
Under mitt första besök vid skolan i al-Fakheit övade en militärhelikopter. Den gjorde landningar och starter runt omkring oss. Mestadels flög den i dalgångarna men emellanåt svepte den över våra huvuden, där vi satt utanför skolan med barnen. Dessa verkade vana vid att ha oväsendet av en helikopter över sig och lät sig inte störas i olika handklapplekar.
Masafer Yatta kallas även ”Firing Zone 918”. Området har varit ockuperat av Israel sedan 1967. De skolbarn jag träffar är ockupationens andra generation. Deras föräldrar var barn till dem som upplevde staten Israels tillkomst 1948. På ett sätt har livet normaliserats. De som lever i Masafer Yatta har vant sig vid att bo i tältliknande bostäder med rivningshot, att få betala dyrt för vattnet som körs ut till byarna i tankvagnar dragna av traktor och att i bästa fall ha tillgång till el från solcellsfångare som enligt ockupationsmakten är svartbyggen och därför skall rivas.
Vad är förresten en normal tillvaro för dessa människor? Under åren som gått har det blivit deras vardag att ständigt köa vid vägspärrar, att inte glömma förnya sina id-handlingar, att vara utsatt för nattliga räder, att se hus förstöras, att i timmar sitta i förhör hos militären, få okvädesord över sig, förolämpas och sättas i fängelse för att ha råkat i bråk med bosättare utan att vara den som orsakat det. Kan ett normalt liv också vara ett ont och ovärdigt liv? Frågan är motiverad. För de 1 000 personer – varav hälften barn – som bor i Masafer Yattas byar är detta vardagsliv.
Fakta
Masafer Yatta är ett område längst söderut på Västbanken. Det är 35 kvadratkilometer stort och betstår av 19 byar med totalt uppemot 1 000 invånare. Masafer Yatta ligger inom område C som står under israeliskt militärt och civilt styre. Israel har förklarat det militärt övningsområde med beteckningen Firing Zone 918.
