Fredageftermiddag i Beit Jala. Processionen är på väg för att fira mässa bland olivträden utanför byn¸ en protest mot att den planerade dragningen av muren berövar byn mer mark. Församlingens scoutkår går i täten med trummor, säckpipor och Palestinas flagga. Före mässan sjungs nationalsången till ackompanjemang av ungdomsorkestern. En annorlunda men meningsfull inledning. Flagga, nationalsång och ungdomar är en framtidsvision som sätter gudstjänsten i sammanhang med drömmen om en ny, bättre verklighet.
Mellan dröm och verklighet går Palestinas ungdom framtiden till mötes. Drömmen med längtan efter förändring med fred, frihet och rymd; verkligheten – ”ett öppet fängelse ”med soldater, osäkerhet, arresteringar och vägspärrar. Ingen är opåverkad av hur verkligheten ser ut. För ungdomar som ska bygga framtiden och vill pröva något nytt är det en plågsam vingklippning. Men trots allt skapar man sig en tillvaro med både innehåll och mening – som oftast kan fungera. Och i den tillvaron föds nya drömmar.
Muhammed bor i flyktinglägret Aida i Betlehem. Familjen kommer egentligen från Jaffa men både han och hans far är födda i flyktinglägret. Farfar kom dit som flykting 1948 och nu i tredje generationen är familjen fortfarande kvar. Flyktinglägret är något av en värld för sig. Arbetslösheten i lägret är hög och Muhammed vet hur lätt det är att fastna flyktingtillvarons ändlöshet. Det är där hans dröm börjar.
”Jag vill resa och se hur det ser ut i andra länder”, säger Muhammed. Han går i åttonde klass i lägrets skola som administreras av UNRWA – FN:s särskilda organ för palestinaflyktingarna. Nästa år ska han söka till gymnasiet utanför lägret. Hans dröm är att bli arkitekt. Och han vill studera utomlands, för att få bästa möjliga utbildning, kanske Tyskland eller i Norge där han har släktingar. Där vill han arbeta några år, men sedan tänker han flytta hem. Det är här han vill bo– som han hoppas – i ett fritt Palestina.
Rose-Lynn bor i Beit Jala utanför Bethlehem. När hon var yngre behövde hon bli opererad av en specialist. Hon fick remiss till ett sjukhus i Israel, men föräldrarna fick inte tillstånd att följa med. Det blev Amman i Jordanien istället men till högre kostnader och längre tid. Allt sedan dess är det hennes dröm att bli läkare. Med åren har tanken mognat. ”Vi behöver en bra sjukvård i Palestina. Varför finns det inte specialister i Bethlehem”, frågar Rose-Lynn och hoppas att hon kan bidra till förändring i framtiden.
I dag går hon på ’Den goda herdens skola’ som drivs av Svenska Jerusalemsföreningen. Det är en flickskola för både kristna och muslimer. Rose-Lynn, som är kristen, tycker detta är helt naturligt. ”Alla är ju palestinier”, säger hon. Rose-Lynn går sista året i gymnasiet och för henne är det självklart att satsa på universitetet. Hon kan tänka sig att både studera och praktisera utomlands. Men hennes mål är att komma tillbaka som läkare och arbeta för sitt land. Hon klarar det säkert, säger hennes rektor som är mycket nöjd med sin elev.
Palestinierna talar med viss stolthet om den höga utbildningsnivån i landet. Och skolan är i hög grad en fast punkt i tillvaron för många barn och ungdomar. Men också här ställs drömmar och verklighet mot varandra. Under en teckningslektion i första klass i byn Tuqu’u ritar en flicka röda hjärtan på hela papperet. Pojken bredvid fyller sitt papper med jeepar och soldater – så såg det ju ut utanför skolan samma morgon: en stor jeep parkerad vid skolgården omgiven av fyra soldater med automatgevär. Och Ahmed, som nyligen fyllde 18 år och i full färd med att förbereda sig inför sin avgångsexamen i gymnasiet, arresterades mitt i natten i sitt hem. Kanske har han varit med vid någon stenkastning – kanske inte? Så småningom kommer en dom men mest troligt förlorar han möjligheten till sin examen.
Ibland tar frustrationen över. Och visst förekommer det stenkastning mot soldater som möter med tårgas. Några dras med. Tillfället kan avgöra. Och många deltar aldrig. Muhammed tvekar lite om vad han ska tycka om stenkastningen men själv har han aldrig deltagit ens i en demonstration. På fritiden är det fotboll och dataspel med kompisar som gäller, eller facebook. Rose-Lynn tror inte heller på demonstrationer. Och hon är tvärsäker om stenkastningen: ”Det är vansinnigt. Det leder bara till mer våld och vi måste pröva andra sätt”, säger hon. Därför har hon engagerat sig i scoutkåren hemma.
Scoutrörelsen har en över hundraårig historia i Palestina och är fortfarande omfattande. Ofta är den knuten till en kyrka. ”The Papal Scout Troop in Beit Jala” där Rose-Lynn är med har över 200 medlemmar och säckpipsorkester. Verksamheten är mycket inriktad på samhällstjänst för att stärka den lokala sammanhållningen och bidra till trygghet. Som scouter vill vi kämpa mot ockupationen med fredliga medel’, berättar kårchefen Albert. På programmet står hembesök, klädinsamlingar, familjebingo och julmarknad men också samarbete med kommunen om underhåll och renhållning i kvarteret. På klubbaftnar är det spel eller samtal kring livsfrågor och kristen tro. Vägledning in i framtiden mellan dröm och verklighet.
Dagens ungdom ska växa upp till ett förändrat framtida Palestina. Det är en del av drömmen, inte bara bland ungdomar. Därför går scoutkåren först i processionen vid mässan i Beit Jala. En av trumslagarna är Rose-Lynn. ”Goda människor vinner alltid i längden”, hälsar hon till avsked. ”Vi måste våga tro att förändring är möjlig. Om vi inte har vår dröm, kommer vi aldrig att kunna utträtta något i verkligheten.”
