När man inte längre kan åka hem till farmor

Varje helg brukar Michelles barnbarn komma och hälsa på och övernatta. Nu har Michelles hem och restaurang rivits. 20 personer har tappat sin främsta inkomst, ett barn har förlorat sin trygga plats.

Jag står på platsen där det igår fanns en restaurang. Mina kollegor och jag hade suttit på en annan restaurang på andra sidan dalen när vår chaufför sa till oss.
– Ni ser restaurangen på andra sidan, Al Makhrour, där måste ni äta någon gång.
Alla i bilen instämde i att där ska vi äta snarast,
– Kanske på min födelsedag? sa jag.
Dagen efter är det bara bråte kvar av Al Makhrour (1). En leksaksbil står intill möblerna, som är täckta med presenningar. De fick slitas ut i all hast. Igår utgjorde de ett vardagsrum. Familjen som bodde där fick en vecka tidigare en order om att restaurangen och huset skulle rivas, och klockan 22.00 kvällen innan fick de den slutgiltiga ordern. Klockan 09.00 den 26:e augusti revs familjens hem.
Michelle Abel Level Keissiah och hennes familjs hem har förstörts en gång tidigare, under andra intifadan av israelisk militär och då flyttade de till denna mark utanför Beit Jala som familjen ägt under en längre tid (2). På marken fanns också restaurangen som har förstörts två gånger tidigare, 2012 och 2013, men nu försvann inte bara den största inkomsten för de 15 anställda och familjen på fem personer utan även familjens hem. Michelles fyraåriga barnbarn får förklaringen att ett flygplan tvingades landa och på det sättet så förstördes hemmet. Michelle ljuger för att barnbarnet inte ska låta hatet få gro, säger hon.
Men den riktiga anledningen till varför familjens hem rivs är att Kerem Kayemet LeYisrael-Jewish National Fund (KKL-JNF), har visat intresse för familjens mark (3). KKL-JNF säger sig vara en miljöorganisation och får på det sättet miljontals kronor i donationer av judar runt om i världen som inte vet att deras pengar inte bara går till trädplantering och liknande utan även till att fördriva palestinier från deras hem (4). Familjen drev frågan om rätten till sitt hem till högsta domstolen. Anledningen till att huset revs sägs vara att domstolen inte fick alla papper i tid( 5). Något som Michelle garanterar att de fått. Hon menar att deras advokat har förrått dem och tagit de 443 000 kronor som familjen betalat advokaten samt att advokaten tagit emot mutor från Israel för att inte ge vidare dokumenten i tid. Därmed har Israel fått den lagliga rätten att demolera deras hem och restaurang.
Redan dagen efter husrivningen stod en container bara ett tjugotal meter längre upp från Michelles tomt, en utpost var redan placerad (6). Utposter är illegala både enligt internationell humanitär rätt och enligt israelisk lag, men dessa utposter växer och blir till bosättningar som sedan erkänns av Israel och får ekonomiskt stöd (7+8). Bosättningarna breder ut sig allt snabbare. Internationella aktörer spelar roll. Under Donald Trumps första år som president i USA ökade antalet bosättningar som är planerade och under budgivning markant (9+10).

I allt detta reagerade jag starkast på att ett 20-tal internationella volontärer medverkade vid rivningen av familjens hem tillsammans med ett 40-tal soldater som skyddade dem. Något sådant har vi följeslagare aldrig tidigare hört talas om eller sett.
Trots allt som har hänt känner Michelle ingen rädsla för de nationalistiska bosättare som byggt en olaglig utpost i närheten av hennes hem.
– Vi har inte gjort dem något, så varför ska jag vara rädd för dem? säger Michelle.
Hon vägrar låta hat eller rädsla vinna. Det bär jag med mig.