Nedbrända hem och frihetsberövade barn

Det är början av augusti och Jordandalen kokar. Vi åker mot den palestinska byn Ras al-Tin. Två dagar tidigare har de sista palestinska familjerna lämnat byn. Trakasserierna från israeliska bosättare och militär blev till slut outhärdliga. Ingen hålls ansvarig för förödelsen.

När vi närmar oss Ras al-Tin ser jag röken från det som finns kvar av byn. För ett ögonblick tror jag att det är solen som har satt eld på torrt gräs, men sedan ser jag att det är resultatet av vandalisering. Israeliska bosättare har satt eld på tält och hus. Röken stiger från förkolnade rester av palestinska hem. Hem som nu är övergivna. De sista familjerna lämnade för ett par dagar sedan.

Nedbrända tält i den palestinska byn Ras al-Tin. De sista familjerna lämnade byn den 8 augusti på grund av bosättarvåld och trakasserier. Foto: Alma

Vi rör oss tysta bland brända tältdukar. De hänger som trasor på sina tältpinnar. Madrasser har buntats ihop i högar med krossade tallrikar och koppar. När jag tittar in genom en krossad ruta på en låg vit byggnad uppenbarar sig den sorgligaste synen. Byns skola har ännu vimplar som hänger kvar i taket. På väggen har en bild på klockans timmar halkat snett. Golvet är täckt av glassplitter, stenar och upp och nedvända stolar. Där finner jag en skrivbok i engelska. Den tillhör Omar, som gick i första klass.

Omars skrivbok i engelska, kvarlämnad i den vandaliserade skolan i Ras al-Tin. Foto: Alma

Krossat fönsterglas, stenar och kvarlämnat undervisningsmaterial i den vandaliserade skolan i Ras al-Tin.
Foto: Alma

Några dagar tidigare. Vi är framme vid militärdomstolen och fängelset Ofer, som ligger mellan Jerusalem och den palestinska staden Ramallah. Ofer är ett av de två militärfängelser där barn brukar hållas frihetsberövade¹. Salwa från Military Court Watch, MCW, möter oss. Hon förbereder oss på vad vi ska få bevittna när vi kommit igenom spärrarna till domstolen, och berättar att mellan 500 och 1000 barn hålls fängslade i israeliska fängelser varje år, oftast efter att ha åtalats för att kasta sten. Över hälften av alla frihetsberövade barn grips under natten och rapporterar om fysisk och psykisk misshandel vid gripande, förflyttning och förhör. Barn från 12 år kan åtalas i dessa domstolar. I det ockuperade palestinska territorium som Västbanken utgör är det palestinier som åtalas i militärdomstol. Israeliska bosättare åtalas i civila domstolar. Under civil lagstiftning råder helt andra förutsättningar i form av rättigheter och skydd².

Ofer Military Court and prison. Foto: Rik

När vi tagit oss igenom spärrar, kontrollrum och säkerhetskontroll kommer vi till ett väntrum där föräldrar och anhöriga till frihetsberövade sitter. Salwa börjar genast prata med mamman till en pojke som heter Mohammed. Hon kommer från en by utanför Nablus och berättar att israelisk militär kom till familjens hus klockan tre på morgonen för tre dagar sedan.
– Det var femton soldater, alla var maskerade utom huvudbefälet. De bankade på dörren, min man öppnade och försökte ge mig och våra barn tid att klä på oss genom att hindra soldaterna i dörren. Då blev han knuffad åt sidan och en av soldaterna tog strypgrepp på honom.

Mohammeds mamma fortsätter att beskriva hur soldaterna därefter gick igenom hela huset medan de rev ut sängkläder, mat och ägodelar. Några av dem drog upp Mohammed ur hans säng, slog honom och satte på honom handklovar innan han fördes bort.
– Vi vet inte ens vad han är anklagad för, antagligen för att ha kastat sten på soldater eller bosättare.

Vårt samtal avbryts av utropet att det är dags får Mohammeds förhör. Vi följeslagare följer efter Salwa, och tar plats i en liten förhörssal. Tre pojkar i lägre tonåren leds i handklovar in i ett separat bås. I rummet finns åklagare, notarier, soldater och palestinska advokater som ska representera ett barn var. Jag frågar Salwa hur advokaterna betalas.
– De är hitsända genom organisationer för mänskliga rättigheter. Israeliska staten bekostar inte försvarsadvokater till palestinier, så det är oftast internationella organisationer som står för det.

Mohammeds föräldrar kommer in i rummet. De har inte sett sin son sedan han frihetsberövades i den nattliga räden för tre dagar sedan. Det sliter i bröstet när Mohammed och hans föräldrar försöker komma så nära varandra som möjligt från varsin sida av en separationsbarriär. Mohammed försöker lugna sina föräldrar, men ser samtidigt vettskrämd ut. I salen har någon typ av förhandling börjat, men det är knappast uppstyrt på det sätt jag förväntat mig i rättssammanhang, det ser snarare ut som ett stort sorlande mingel. Allt sker dessutom på hebreiska, så varken Mohammed eller hans föräldrar förstår vad som pågår. Salwa uppmuntrar Mohammed, säger peppande ord:
– De har inte tillräckligt med bevis, det verkar som att du kan bli frisläppt.

Det slutar med att Mohammeds fall blir uppskjutet, men Salwa menar att det verkar finnas chans till att han frias.
– Problemet är dock att även vid frigivning kommer familjen behöva betala en bot till domstolen, dessutom finns Mohammed nu med i registret vilket medför en väsentligt större risk för att han blir gripen igen.

Mohammed och de andra två pojkarna som hörts i salen sätts i handbojor igen och förs ut – samtliga tre fall har skjutits upp. I dörren möter de nästa grupp som ska höras. Hittills under 2023 har i genomsnitt 159 barn³ i månaden passerat förhörsrum på israeliska militärdomstolar. 95 procent av fallen slutar med fällande dom⁴.

Jag minns Mohammed när jag några dagar senare håller i Omars engelska-skrivbok som lämnats kvar bland krossat glas och sönderslagna stolar på golvet i skolbyggnaden i Ras al-Tin. Jag undrar var Omar är nu, och om han och hans familj har hittat skydd någonstans. Jag hoppas innerligt att han inte gripits av israelisk militär för att han kastat sten mot bosättare. Bosättare som utan risk för militär rättegång har förstört hans skola, tänt eld på hans hem och fördrivit hela hans by.