Den 25 maj fick ett tiotal småbarnsfamiljer i byarna al-Jiftlik och Fasayil besked om stundande husrivningar av israelisk militär. Vi har träffat några av dessa familjer, vilket fick mig att fundera kring ockupationens absurditet och oförutsägbarhet, och vad det gör med människor. Och vilket motstånd det egentligen finns utrymme för.

Ibtisam Raghad Wed Sara

– Vi bor under plåttak. På vilket sätt är det ett hot mot staten Israel? Vad gör det dem? Hur stör vi dem?

Osama är frustrerad. Måndagen 25 maj fick han besked om att familjens hem och skjul för fåren kommer rivas om de inte visar att de har tillstånd för byggnaderna inom tre dagar. De varken har eller kommer att få dessa tillstånd eftersom familjen befinner sig i vad som av Israel klassas som en militär zon.

Hans frågor har inga bra svar. Själv har jag snabbt lärt mig att sluta fråga varför, att sluta leta efter mönster och logik i det som händer.

Jag har också vant mig vid absurditeten. Ändå slår känslan emot mig med full kraft när vi möter familjerna i byarna al-Jiftlik och Fasayil som fått besked om rivningar samma dag som Osama.

Ibland är situationen skrattretande absurd. Ibrahim Muhammed Salim Nawawri har exempelvis fått veta att halva hans hus befinner sig i område C som kontrolleras av israeliska myndigheter, och för den halvan saknar familjen tillstånd. Följdaktligen har de fått ett beslut om stundande rivning.

I detta kafkaliknande tillstånd finns alltid sorg och frustration närvarande. Samtliga familjer vi möter har små barn, de flesta under tio år. Många väntar tillökning. Tanken på att dessa barn när som helst kan stå utan hem är svår att försonas med, vilket får mig att tänka på nästa aspekt av ockupationen: ovissheten.

Varför valde den israeliska militären att riva just ditt hus, men inte din grannes, trots att ni båda saknar tillstånd? Varför har ditt hus fått stå flera år efter att rivningsordern utdelades, medan grannens hus revs mycket punktligt efter att de fyrtio dagarnas lagstadgade frist löpt ut? Ofta blir svaret från människorna vi möter en axelryckning. ”Det beror på”. Beror på vad, det vet vi inte riktigt. Kanske finns det en uttänkt strategi som övergår vårt förstånd, kanske är det den mänskliga faktorn som får ockupationen att stundtals fungera mycket slumpartat. Oavsett står det klart att ovissheten i sig är svår att leva med.

– Vi tänker på det varje dag. Varje morgon springer barnen ut på vägen för att se om militären är på väg, berättar Osama.

Jag har i mina reserapporter försökt lyfta det positiva. Människors envishet, motstånd och livskraft mitt i allt det omöjliga. Det känns viktigt att visa att palestinierna i Jordandalen inte är passiva offer. Jag frågar familjerna vad som får dem att orka fortsätta, vad som ger dem styrkan att bygga upp sitt hus, inte bara en, utan två eller tre gånger.

Samtidigt funderar jag över vår, (kanske västerländska?), besatthet vid att alltid försöka betona med vilken värdighet och tålamod utsatta människor genomlider orättvisor. Som att det kanske gör det lite lättare för oss som ser på? Visst möter jag styrka, uthållighet och envishet men också en oerhörd uppgivenhet, sorg och frustration. Osamas svar på min fråga liknar det jag får av många andra:

– Vad ska vi göra? Vi har ingen annanstans att ta vägen. Det är här vi kan hålla våra får och getter och ha en inkomst. Vi vill bo här.

När förtrycket gör vardagen omöjlig, då ligger motståndet i att kämpa för att upprätthålla den, och kanske är motståndets viktigaste drivkraft att alternativet att ge upp är otänkbart.
Osama har valt att vara anonym och heter egentligen något annat.

Ibrahim Muhammed Salim Nawawri utanför hans hus i Fasayil al- Tahta, där han bor tillsammans med elva andra familjemedlemmar varav fem är barn. I bakgrunden kan du se den israeliska bosättningen Tomer.

Bilder

1. Ibtisam (10), Raghad (9), Wed (7) och Sara (5), några av alla barn som nu riskerar att bli hemlösa. Foto: Maria Stacke

2. Ibrahim Muhammed Salim Nawawri utanför hans hus i Fasayil al- Tahta, där han bor tillsammans med elva andra familjemedlemmar varav fem är barn. I bakgrunden kan du se den israeliska bosättningen Tomer. Foto: Maria Stacke

Fler rapporter