– Jag tycker inte om att göra det här sa en av soldaterna. Jag tycker inte om att förstöra människors hus.
Hittills i år har 609 palestinska hus rivits av israeliska myndigheter [1]. Förra veckan såg vi husrivningar på tre olika platser, 16 hus totalt, och runt 80 personer drabbade. Det började på måndagen, då vi kom till beduinsamhället Jabal al-Baba samtidigt som israelisk militär fraktade bort väggarna till de tolv hus de rivit under morgonen. Alla hus som revs måndag morgon var finansierade genom humanitära EU projekt. [2] [3] [4] Vi pratade kort med en av soldaterna.
– Jag tycker inte om att göra det här, säger han. Jag tycker inte om att förstöra människors hus.
Nästa dag revs två hus i Wadi al-Joz i östra Jerusalem. Vi kom dit fem på morgonen, när grävskoporna fortfarande höll på att riva sönder husen. [5] Areef Tootanji, som ringt oss, är utom sig och hans fru gråter tyst. Jag följer med hans söner som klättrar upp på ett tak för att försöka fotografera vad som händer deras hus. Likt de flesta husrivningarna i Jerusalem är skälet att byggnaderna saknar bygglov. UNRWA uppskattar att mer är 94 % av de palestinska ansökningarna om bygglov blir nekade. [6] Förra veckan hade 68 hus rivits i östra Jerusalem, 2015 var motsvarande siffra 78 hus, [7] med denna veckas rivningar har det redan i år rivits fler hus i östra Jerusalem än totalt förra året.
Karima Ghanem, mamma till fem barn, letar igenom vad som är kvar av hennes hus efter hennes sons diabetesmedicin.
– Det finns ingen säkerhet här säger hon. De riktade sina vapen mot oss och tvingade oss att lämna huset.
När grävskoporna och militären lämnat området står vi alla och tittar på en katt som desperat letar i bråten efter sina kattungar. Hennes mjauande gör att mina ögon tåras. För en sekund tänker jag att jag kan iallafall hjälpa katten. Men det kan jag såklart inte, lika lite som jag kan få mamman att sluta gråta, barnen att inte se vad de just sett eller militären att sluta komma med bulldozrar halv fem på morgonen. Jag kan bara undra vad jag gör här.
Nästa dag får jag mitt svar. En familj i Shu’fat i östra Jerusalem har fått sitt hus rivet under morgonen. Vi pratar med Rajeh Hwareen, som berättar att han inte ville att hans yngsta son skulle se sitt hus rivas och därför skickade honom till skolan.
– Det här är ockupationens ansikte, säger han. Den har många ansikten, och det här är ett av dem. Jag hoppas att människor i era länder får se det här ansiktet.
Det är därför jag är här, för att berätta för alla jag känner, om varför ockupationen måste få ett slut.
