Vi, de nya följeslagarna grupp 60 möter verkligheten i Hebron. Vi möter livet en lördag, en sabbat, längs en hårt bevakad väg med internationell närvaro.
’- Försvinn, ni har inget här att göra!
Han gjorde en sparkrörelse och spottade i vår riktning. Hans kroppsspråk och röst var mycket uttrycksfulla, det gick inte att ta misste på.
Vi i grupp 60 i Hebron av följeslagarprogrammet upplevde en av våra första kontakter med en bosättare från Kiryat Arba. Jag och mina följeslagare har som uppgift att vandra längs ”Prayer’s road” i Hebrons östra stadsdelar. En väg som löper genom palestinskt område men används av israeliska bosättare för att komma till synagogan och patriarken Abrahams grav. Vi vandrar för att visa internationell närvaro som vi hoppas skall dämpa motsättningar och våld mellan människorna som bor och vandrar längs vägen. Förutom oss i följeslagarprogrammet längs vägen, så kör ibland en TIPH-bil sakta förbi. [1]
Prayer’s road är ungefär 1,5 – 2 kilometer lång och löper från bosättningen Kiryat Arba respektive Givat Haávot ned till synagogan/moskén med Abrahams grav. [2] Det finns ungefär 8 000 invånare i den illegala bosättningen Kiryat Arba [3] och cirka 1 000 invånare i Givat Haávot. Sedan 2001 är vägen avstängd för palestinska fordon, även om man har sitt hem vid vägen.
Mannen vi mötte var en avvikelse mot övriga vi såg längs vägen denna sabbat. Han gick i motsatt riktning tillsammans med en äldre man, kanske hans far, på väg hem från synagogan. Övriga israeliska bosättare vi mötte nickade avmätt eller tog ingen notis om oss. Det kändes stundtals ansträngt att gå där på vägen med våra kameror och EAPPI-västar. Flera civila vi möter på vägen är kraftigt beväpnade med M4, en amerikansk automatkarbin och hos en del skymtar en pistol i byxlinningen. Längs vägen, med ungefär 75 – 100 meters mellanrum, står det israeliska soldater dagtid under sabbaten. Soldaterna nickade åt oss och var ibland nyfikna på var vi kom ifrån och varför vi var där.
Enstaka soldater pratade bra engelska med kraftig amerikansk brytning. De palestinska barnen som bor längs vägen hejade glatt och ville ständigt bli fotograferade.
Mannen och hans följeslagare passerade oss och efter 50 meter hörde vi hur han ropade. Vi vände oss om och såg hans tydliga gestikulerande mot oss. Mannen fortsatte åt sitt håll och vi följeslagare i grupp 60 fortsatte vår runda.
Snart återvände vi till övre delen av Prayer’s road med vägkorsningen in till den israeliska bosättningen Kiryat Arba. På avstånd ser vi hur de israeliska soldaterna kroppsvisiterar palestinska män som passerar förbi på vägen. Palestinierna får dra upp skjortan, soldaterna känner på kroppen, ned längs benen och runt anklarna. Vi står på avstånd en stund och funderar på om vi skall närma oss vägspärren. Före oss går två palestinier, de verkar bara få någon fråga och sen kan de fortsätta. Vi passerar soldaterna som nickar och tittar efter oss. Efter ungefär 300 meter stannar vi och studerar soldaterna. Nu fortsätter kroppsvisiteringarna. Vi vänder tillbaka, vandrar sakta, kroppvisiteringarna upphör. Palestinska männen kan ostört passera.
Jag upplever att vår internationella närvaro gör skillnad för lokalbefolkningen längs vägen, något som flera palestinier senare bekräftar när vi träffar dem.
