Samhället mitt i sömmen

Att bo på ena sidan muren i Jerusalem men tillhöra den andra sidan, Västbanken, ställer till det för invånarna i an-Nabi Samwil. Områden som detta brukar betecknas som ”sömzonen”, man befinner sig mitt på gränsen, i sömmen, och ingen har ansvar för de 300 invånarna, de kan inte heller röra sig annat än med stora svårigheter.

Samhället an-Nabi Samwil har en koppling till kung Salomo. Hans grav sägs finnas här. Byn är belägen högt upp på en bergstopp på norra sidan av Jerusalem. Utsikten är magnifik. Här bor 63 familjer. De palestinska familjerna är omringade av israeliska bosättningar och bråk och trakasserier är ofta förekommande. Provokationerna är oändliga vilket leder till våld och ibland en katt och råtta-lek mellan polis, bosättare och palestinier. Förlorare är, utan undantag, palestinierna.

Samhället har idag en skola som fått gott rykte sedan Nawal, läraren, kom och började arbeta där. Hon har sitt ursprung i Jordanien. Tidigare fanns det åtta barn i skolan, nu är de 81 i årskurs 1-9. Barn kommer också från grannbyarna eftersom skolan anses vara bra och det blir billigare för dem att gå där än betala för busstransport till en skola längre bort. Vi har förmånen att få träffa en grupp kvinnor i olika ålder. Man märker snabbt att de har mycket gemensamt, skratten är många. Alla har erfarenheter av att männen i samhället suttit i fängelse en eller flera gånger, kortare eller längre tid. Kvinnorna får bära ett tungt lass för att få livet att fungera för familjerna. Just nu sitter en av de yngre männen i samhället i arrest efter att ha kommit i bråk med bosättare som trakasserat familjerna i an-Nabi Samwil och väntar sedan sex månader på rättegång. Två bröder sitter i husarrest som ska gälla i 1,5 år för den ene och 2,5 år för den andre. Det innebär att de inte kan arbeta och försörjningsbördan faller på kvinnorna. Polisen kan komma alla tider på dygnet för att kolla att männen inte lämnat sina hus. Bryter någon av männen mot husarresten måste man betala böter vilket uppgår till cirka 30 000 svenska kronor varje gång. Alla familjerna hjälps åt, men det gör också att man är mån om att männen inte ska riskera böter.  Kvinnorna har många historier och skratten är många. De har en otrolig förmåga att vända det förfärliga till något komiskt!

När jag frågar dem vad som är svårast med att bo på denna plats skrattar de och säger att det är lättare att svara på vad som är enkelt, för det finns inget som är enkelt.

Eftersom de bor i sömzonen¹Sömzonen: kallas seam zone på engelska. Begreppet används för samhällen som egentligen hör till Västbanken men som hamnade på Jerusalemsidan när muren byggdes. Det innebär att de inte omfattas av stöd från vare sig den palestinska myndigheten eller Jerusalems kommun. De är nära nog helt avskurna från omvärlden. får de nästan inte ta emot några besök från vänner eller släkt. En av kvinnorna, Nour, kommer från Nagfa på norra Västbanken. Hennes familj har inte kunnat besöka henne på 6-7 år och nu har hon gett upp. Det är bättre att hon åker och besöker dem.

Även om man bor på Jerusalem-sidan av muren, får man inte del av stöd och service från staden. Jag frågar om de har tillgång till någon form av hälsovård och då skrattar de och säger:
– Jo, det kommer en läkare varje måndag, så då måste man passa på att vara sjuk!

Däremot finns inget apotek, det finns i Ramallah och dit kan man bara åka med bil. Få har tillgång till bil. Det finns en taxi som har tillstånd att köra till an-Nabi Samwil, men ska man åka och köpa medicin kostar enbart resan 120 shekel (cirka 360 kronor) vilket är svårt att klara av.

Jag formulerar om min fråga och undrar vad som är bäst med an-Nabi Samwil. De svarar:
– Vi står varandra så nära, vi hjälper alltid varandra, vi skrattar mycket. Och så har vi så härligt klimat och ren luft här uppe på berget!

De fortsätter och berättar att ibland tar de en promenad runt berget och får prata och skratta tillsammans.

Så bjuder de på gott kaffe och vi bestämmer att vi ses igen om två veckor.

Idag var vi tillbaka igen. Vi hade med oss kakor och de bjöd på kaffe, te och popcorn. Regnet har öst ner under förmiddagen, så det är kallt. Tio kvinnor i olika åldrar och en mängd barn som rör sig ut och in i rummet, finns på plats. Samtalet flyter lätt. De ser fram emot Ramadan som börjar denna vecka, men säger samtidigt att de inte orkar fira som man brukat göra.
– Vi är mentalt trötta! Situationen försvåras mer och mer och vi orkar inte hålla modet uppe alltid.

De berättar att de firar Iftar²Iftar är den snabba måltiden på kvällen under Ramadan när fastan bryts. tillsammans varje kväll och alternerar mellan hemmen. Kvinnorna berömmer varandras skicklighet att tillaga olika rätter.

Men den familjemedlem som sitter i fängelse får man inte längre besöka och man kan inte heller ringa till honom. Hårdare lagar har införts som förbjuder detta. Fångarna får inte heller tvätta sig mer än två gånger i veckan numera. Detta tär på dem och det märks, inte minst på Nawal.
– Problem, jo det har vi, regn, armén, palestinska myndigheten, bosättarna!

Sedan kommer det frigörande skrattet igen.

Vi tackar för oss och kommer överens om att efter Ramadan kommer det nya teamet att komma på besök. Då har vi lämnat över till grupp 88.

Med tacksamhet över att ha fått träffa denna grupp kvinnor några gånger, lämnar vi dem. Men känslan av sorg över den svåra situation och maktlösheten de lever under kommer att finnas kvar. Beundran är stor över hur de finner styrka hos varandra och att de har så nära till skratt.

• 1
  Sömzonen: kallas seam zone på engelska. Begreppet används för samhällen som egentligen hör till Västbanken men som hamnade på Jerusalemsidan när muren byggdes. Det innebär att de inte omfattas av stöd från vare sig den palestinska myndigheten eller Jerusalems kommun. De är nära nog helt avskurna från omvärlden.
• 2
  Iftar är den snabba måltiden på kvällen under Ramadan när fastan bryts.