Han tittar på mig med forskande och otrevlig blick när han passerar någon meter ifrån mig. Bakom honom kommer hans vandringskamrat, som ser något mera sympatisk ut. Båda har automatgevär hängande över axeln. Det är en solvarm dag när mandelblommen slagit ut och Yanoun har andats pastoral frid tills nu.
För EAPPI:s team 33 [1] är det sista lördagen i Yanoun och vi har just förvånats över att inga israeliska bosättare varit ute på vandring när vädret är så härligt. Då går larmet – beväpnade ynglingar i byn – och vi fattar posto utanför huset där vi bor. De är då några hundra meter bort och står med sina vapen på en av terrasserna nära Um Hanis hus.
Snart börjar de gå och vi undrar om de tänker sig till källan för ett bad, något vi tidigare upplevt vid bosättarbesök. Men nej, de strävar vidare uppför backen och närmar sig oss. Jag känner den genomborrande blicken från den svartklädde med stickad kippa och det svarta geväret. Med den blicken har han redan inspekterat Rasheds sexbarnsfamilj, som sitter på trappan utanför sitt hus. Leken har avstannat när de båda männen närmat sig. Det råder ett avvaktande lugn i byn. Ingen panik, men viss spänning.
Vid ingången till vårt hus stannar de till och spanar in, ser nog skylten med vapenförbud och fortsätter bort mot grannkvinnornas bostad och hönshus. Arrogant vandrar de så runt i byn som om de hade ett uppdrag att patrullera och söka efter något eller någon. När de går upp på altanen till gamla Latifas hus känns det obehagligt, men de lämnar henne lyckligtvis i fred och släntrar än en gång förbi mig och sätter sig en stund i skuggan av ett träd på Yassirs tomt. Hans hund skäller ilsket mot dem och en sekund tror jag nästan att de siktar mot den, men de reser sig och vandrar iväg uppför bergsslänten i riktning mot bosättningen med den stora kycklingfarmen ovanför byn. Barnen i Yanoun börjar så sakteliga leka igen eller återgår till läxböckerna.
För de vuxna i byn, som minns de våldsamma bosättarräderna 2002 [2] var detta enbart som en mild västanfläkt. Och Rashed, byns borgmästare, är noga med att alla måste behålla lugnet och inte reta upp besökarna, även om deras handlande frustrerar.
– De är ute efter att provocera fram ett angrepp från någon bybo för att få en anledning till hämnd och hårdare tag, är hans förklaring, när vi undrar över vad syftet med denna uppvisning kan vara.
Om Rasheds tes stämmer var det ingen lyckosam aktion för bosättarna. Ingen angrep dem, vare sig i handling eller med ord. Gevären hade de kunnat lämna hemma och då fått en betydligt lättsammare vandring genom en by med fredliga, gästfria fårbönder och internationella ekumeniska följeslagare.
