Tarqumiya är en stor militär vägspärr i muren som Israel har byggt mot Palestina. Den liknar mest en flygplatsterminal, med den skillnaden att höga staket och stora järngrindar slussar människorna framåt.
Klick, klick, klick. Vi trycker på våra små räknare i takt med flödet av människor som passerar förbi och genom de två roterande gallerdörrarna. Det är sådana där dörrar man ser vid in och utgångar till arenor och nöjesfält i Sverige.
Vi står vid Tarqumiya vägspärr. Klockan är fyra på morgonen en söndag. Det är fortfarande mörkt och en aning kallt. Kön till vägspärren har precis börjat röra sig långsamt framåt, ändå är den redan flera hundra människor lång. Kanske närmare tusen. Hela tiden anländer bilar och bussar till den lilla parkeringen och kön fylls på med fler och fler trötta män.
Vi räknar männen som passerar oss på andra sidan ett staket, försöker vara lite diskreta, för det känns lite provocerande att stå och titta på personer i en så utsatt position. Det kändes som om vi var på zoo.
Tarqumiya är en stor militär vägspärr i muren som Israel har byggt mot Palestina. Den liknar mest en flygplatsterminal, med den skillnaden att höga staket och stora järngrindar slussar människorna framåt. [1]
Männen som köar här är i stor utsträckning daglönare. De köar här för att komma över till den israeliska sidan för att arbeta.
Vi räknar för att hålla koll på flödet av människor. Hoppas att saker ska flyta på lite bättre för att vi ekumeniska följeslagare från andra länder är här.
När vi står där och räknar berättar Murat, vår chaufför den här tidiga morgonen, om de arbetstillstånd som krävs ett för att få passera vägspärren. Tillståndet ägs av den israeliska arbetsgivaren men de palestinska arbetarna måste betala för det. Trots att man har ett arbetstillstånd finns det inga garantier för arbete eller passage.
Arbetsgivaren kan när som helst säga upp arbetstillståndet. Ofta utan att berätta för arbetaren. Han kan då köa i timmar bara för att komma fram till soldaterna i vägspärren och bli tvingad att återvända hem.
Precis före gallerdörrarna finns ett tak. Under det slingrar sig kön genom en labyrint av nät. Sakta rör den sig framåt. Det är ett myller av människor där under taket, tusentals personer som ska passera en i taget genom två roterande gallerdörrar. Trängseln är stor.
Två eller tre meter upp på ena väggen under taket finns ett hål . En del män väljer att ta sig in den vägen och sen ner i kön. Möjligen slipper de en timme eller två i trängseln. Det förvånar mig hur lite protester de möts av. Kanske råder det ett tyst samförstånd, idag du, imorgon jag.
Plötsligt låses de två roterande dörrarna. Troligen för mycket folk längre in i vägspärren där vakterna står. Fast säker kan man inte vara.
”Många skadar sig, trycket bakifrån blir för stort”, berättar Murat. ”Där borta”, säger han och pekar på den stora terminalbyggnaden byggnaden på andra sidan det höga staketet drygt 50 meter bort, ”där går de igenom alla saker man har med sig, man passerar metalldetektorer och ibland blir man kroppsvisiterad.”
Lika plötsligt som de låses börjar gallergrindarna rotera igen. Massan av människor börjar röra på sig.
Kön rör sig långsamt framåt. Grindarna låses och öppnas med jämna mellanrum. Vi räknar. Tiden går.
Klockan närmar sig halv sju och kön har försvunnit. Vi sätter oss i Murats bil, om en halvtimme är vi tillbaka i Hebron, hemma i våra sängar för att vila. Där på andra sidan muren har arbetsdagen precis börjat.
Bilder
Tarqumiya är en stor militär vägspärr i muren som Israel har byggt mot Palestina. Den liknar mest en flygplatsterminal, med den skillnaden att höga staket och stora järngrindar slussar människorna framåt. Foto: A. Holmström
