Nu har vi följeslagare i grupp 86 lämnat Palestina och Israel . Det är med stor sorg vi ser utvecklingen och situationen känns på många sätt hopplös. Men vi har så klart ett annat perspektiv än det som gäller för de som är drabbade av ockupationen och de som inte kan resa där ifrån. Här kommer några röster från Palestina.
Vi besökte Abu Youssef i at-Tuwani som bjöd på frukost. Han haltade omkring med ett ben som skadats svårt i en bosättarattack och han säger till oss:
–Jag är så trött i mitt hjärta.
För ungefär en månad sedan kom soldater till hans hus om natten. En ljudgranat detonerade mycket nära hans femåriga dotter och – nu har hon en svart fläck i sitt hjärta. Han säger att barnen i byn är starkt påverkade av trakasserierna från soldater:
– Vad känner du som barn när soldaterna siktar på din far och till och med skadar honom? Vi försöker utbilda våra barn för fred – men soldaternas beteende förstör allting.
Vår chaufför och tolk översätter outtröttligt, men säger att han är så trött inför den ständigt försämrade situationen i Palestina:
– Situationen är mörk som natten, det finns inget ljus. Och du vet att de tre timmarna före soluppgången är de mörkaste. Jag tror att vi nu befinner oss i de tre mörkaste timmarna. Men det betyder också att ljuset är nära.
Vid ett möte i en skola som står under rivningshot från israeliska armén frågar vi en företrädare för utbildningsministeriet i regionen om hon har hopp i dessa svåra tider. Hon säger:
–Men jag måste ha hopp! Jag säger det till barnen att de inte får sluta lära sig! Vi vill uppleva bra saker och försöker leva vidare, överleva. Varje morgon öppnar vi ögonen och säger till oss själva att vi måste fortsätta att leva våra liv. Vi är starka nog att klara det. Som palestinier är vi vana vid att leva med problem, så vi fortsätter. Min familj och min religion hjälper mig att inte ge upp trots de ständiga hoten. Som palestinsk mamma kan jag inte gå och lägga mig på kvällen utan att kalla alla mina barn vid namn och fråga hur de mår. Vi förtjänar att ha ett bra liv.
Vi är kallade att dokumentera förstörelsen av en olivlund. Abu Salim och hans son Hani är på plats och visar oss den jordhög som bulldozrarna har rivit upp och där träden som planterades för sju år sedan nu ligger förstörda. Abu Salim säger:
– Även om den israeliska armén förstör allt här kommer jag att vara här, min själ är här. Jag kommer aldrig att ge upp.
Sonen Hani fortsätter:
– Jag behöver inte pengar, jag behöver frihet. När jag vaknar på morgonen och ser min pappas ansikte och känner lukten av frisk luft, räcker det för mig. Jag är lycklig här, med min far och min mor. Detta är min jord. Detta är min själ. Det räcker för mig.
En ung lärare från Nablus deltar på en stor solidaritetsmanifestation för Masafer Yatta. På frågan om hon har hopp i dessa tider svarar hon genast:
– Visst! Skulle du kunna leva utan hopp? När jag vaknar på morgonen har jag ett nytt hopp. Jag är säker på att det finns rättvisa i världen. Vi kommer inte att förlora det hoppet.
På frågan om hon tror på en fredlig framtid funderar hon en stund och svarar:
– Min farfar berättade för mig att vår familj levde fredligt tillsammans med judar och kristna i ett och samma kvarter, det fanns inga sådana problem tidigare. Min religion säger att alla religioner kan leva tillsammans eftersom vi alla är lika. Men det finns ingen jämlikhet här, ingen rättvisa. Utan rättvisa kan det inte finnas någon fred. Ni har sett människor som älskar sin mark, som ägnar mycket tid åt den, som värnar om den och verkligen älskar den från hjärtat. Man planterar träd på sin mark och skördar frukterna och plötsligt kommer en israelisk soldat och river upp träden och säger att De tillhör inte dig. Vilken orättvisa! Men eftersom det så uppenbart är en orättvisa är vi säkra på att det finns rättvisa.
I en bokhandel i östra Jerusalem får bokhandlaren Ahmed frågan om det finns hopp för regionen. Något förvånad över frågan svarar han:
– Vi har förlorat allt, vi har en mur som skiljer människor åt. Det enda som håller oss samman och som inte låter oss ge upp är hoppet.
På frågan om hur en fred med Israel skulle kunna se ut svarar han:
– Man kan inte skilja på rättvisa och fred. Vi behöver rättvisa först och främst. Vi vill ha rättvisa och fred.
Uthållighet och hopp representeras också av de israeliska människorättsaktivister som vi möter i södra Hebron-bergen, till exempel i samband med så kallade land-aktioner. Land-aktionerna är till för att människor i området ska kunna vara på sin mark i sällskap med engagerade israeler och internationella människorättsförespråkare, utan att behöva frukta attacker från bosättare. Yaakov, 75 år, är outtröttlig och han åker runt och deltar när det sker attacker från israeliska bosättare eller den israeliska armén. Under rivningen av ett hus märker vi att han verkar särskilt påverkad. Vi samtalar och vi erbjuder honom att besöka oss i våra hemländer. Han svarar:
– Jag kommer aldrig i mitt liv att lämna det här landet. Jag måste vara här när orättvisorna sker.
Shaul, 19 år, har vägrat att tjänstgöra i armén. Han har flera gånger tvingats till 40 dagar i fängelse, men tiden mellan fängelsevistelserna deltar han i land-aktionerna. På frågan om det inte var svårt att sitta av tiden i fängelset, och att vara ifrågasatt av sin omgivning hemma i Israel, svarar han glatt tittande på oss:
– Det är inte svårt. Jag vet exakt vad jag måste göra och jag vet att det jag gör är rätt. Det motsvarar mina värderingar. Det är precis så här jag utformar mitt liv.
Avslutningsvis hos bokhandlaren Ahmed i Jerusalem, han säger:
– Vi bör agera och inte ge upp tanken på att vi kan ha en framtid i fred.
Vår tid som ekumeniska följeslagare på Västbanken är över och det är viktigt att bära med sig hoppets röster i dessa tider då våldet och förtrycket i Palestina ökar och när omvärlden blundar.
Kenneth Gunnarsson och Christiane Berg
