Morgonbön vid Qalandiya

Klockan halv fyra ringer väckarklockan, och drygt en halvtimme senare sitter vi följeslagare i bilen som tar oss ut till den militära vägspärren vid Qalandiya.

Qalandiya är en av de stora kontrollstationerna som förbinder det ockuperade östra Jerusalem med Västbanken. [1] När vi kommer fram står det redan runt 100 personer och väntar på att få passera och fortsätta till sina arbetsplatser i Jerusalem eller så långt bort som i Tel Aviv. Det är fortfarande mörkt ute och bara några få plusgrader i luften.

Vi delar upp oss, jag går igenom till den sida som öppnar mot Västbanken och staden Ramallah. Min följeslagarkollega André från Norge stannar kvar på Jerusalemsidan. Hans uppgift blir att räkna de som kommer ut genom spärrarna, antalet män, kvinnor och barn.

När jag kommit igenom kommer jag till den stora överbyggnaden i plåt. I taket lyser några lysrör och i pustar kommer det ibland en svag doft av urin – det var länge sedan toaletterna var fungerade. Hela platsen känns kall och inhuman.

Det är fortfarande ingen större trängsel mot gallergångarna, men efter hand fyller det på och vid femtiden sträcker sig kön långt utanför själva byggnaden.

En del av männen springer snabbt över den stora parkeringsplatsen för att vinna några platser i kön. Några tränger sig men tillrättavisas högljutt av de andra köande. Men trots viljan att komma igenom så fort som möjligt så finns det ändå tid att be.

Det är dags för morgonbönen, al-Fajer, den som ska utföras under perioden från gryningen och fram till solens uppgång. Ett 50-tal män samlas skuldra vid skuldra på planen utanför.

Klockan är 05.10, och det är dags för morgonbönen utanför vägspärren Qalandiya.

När de kommit igenom de första vändkorsen väntar nästa kö. I andra ändan av kön släpps de igenom tre och tre för att röntga packningar, gå igenom en metalldetektor och sist för att militären ska kontrollera fingeravtryck och att man har giltigt tillstånd för att passera.

Det gäller inte bara att ha sin identitetshandling med sig, alla måste också ha ett giltigt tillstånd. Det kan man efter ansökan få om man har jobb, studerar eller behöver del av viss sjukvård som bara finns inne i Jerusalem. [2]

Min uppgift förutom att visa min närvaro och kontrollera att alla kontrollstationerna är öppna, och att se hur lång tid det tar att gå igenom hela spärren genom att skicka tidslappar med de passerande. Det kan ta cirka tio minuter på dagtid, men på morgonen, när det är som mest människor, får man ibland räkna med upp till en timme.

Vid Qalandiya träffar vi ibland på den israeliska organisationen Machsom Watch.Det är en organisation av och med kvinnor mot ockupationen och för mänskliga rättigheter, och alltså en del av den israeliska fredsrörelsen.

Bland annat har de tagit som sin uppgift att bevaka och dokumentera situationen i de militära vägspärrarna i det ockuperade Palestina. [3] Efter nästan 15 års erfarenhet så har de både stor kunskap och stort mod. Medlemmarna i Machsom Watch delar gärna med sig av sin kunskap och kan gripa in på hebreiska när det behövs.

Ibland ser jag hur människor vänder tillbaka, nekade att gå igenom vägspärren.

Oftast handlar det om att tillståndet inte var giltigt, ibland för att man använt det för en annan slags resa än det som står, eller för att det var felaktigt av någon anledning.

För en ung man jag mötte, så visade det sig att hans nya tillstånd bara gällde mellan klockan 24.00 och 05.00, om han inte förstod eller inte läst ordentligt, det vet jag inte. Men nu visste han att han fick vänta ungefär en vecka för att få ett nytt tillstånd och hoppas att han inte förlorar jobbet under tiden. Mitt i allt kommer ändå skämtet,

– Kanske trodde de att jag jobbar på en nattklubb.

Mellan klockan 04.30 och 06.30, den tid då allra flest passerar, så räknar vi cirka 1 100 personer per timme. När de väl har passerat allt, och alla intyg och identitetshandlingar är kontrollerade, så kan många kosta på sig ett kortare samtal innan de kliver på bussen för vidare färd mot Jerusalem.

Ibland kommenterar de hur det var idag eller bara tacka för att vi finns där, att vi ser och hör vad som händer. De flest skyndar förbi, men många gör tummen-upp. Jag tar det som ett tack.

Kö i vägspärrens trånga gallergångar.

Bilder

1. Klockan är 05.10, och det är dags för morgonbönen utanför vägspärren Qalandiya. Foto: Pär Lewin Ronnås

2. Kö i vägspärrens trånga gallergångar. Foto Pär Lewin Ronnås

Källor

1. Qalandiya Checkpoint, B’Tselem – The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories. Hämtat 2015-03-15

2. Med vilken rätt? – Om Israels ockupation, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Bilda, Diakonia, Sensus och Svenska kyrkan. 2013, Om tillståndskrav se sid. 27ff. Hämtat 2015-03-15

3. Machsom Watch, women against the Occupation and for human Rights. Hämtat 2015-03-15

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.