”Vi använder olivolja varje dag”

Olivskörden är årets händelse för många palestinier på Västbanken. Det är en familjefest, ett tillfälle att säkra årets inkomst och – inte minst – avgörande för kommande måltider. Hania Kassicieh Persekian berättar om skördeglädje, om olivoljans plats i den palestinska matlagningen och ekonomin, men också om skördesorg, om att inte få tillgång till sin mark, om trakasserier, om förstörda träd.

Hon har fina minnen från tonårens olivskördar i Beit Jalla. Hennes pappa och hans bröder hade köpt mark där och den var full med olivträd.
– Jag glömmer aldrig dagen när vi samlades allihop på vår mark – min farmor, mina fastrar, farbröder och kusiner. Tillsammans plockade vi alla oliverna. När det började bli mörkt lastade vi säckarna med oliver på en väntande lastbil, som körde dem till en olivpress. Sedan satt vi tillsammans på backen och grillade och åt. Det var härligt, säger Hania Kassicieh Persekian.

Hania bor i Jerusalem och arbetar som programkoordinator på Studieförbundet Bildas studiecenter innanför Jaffaporten i Gamla stan. Hon är den stora pusselläggaren, som får ihop alla bitar när program ska göras för Bildas studieresor till Israel och Palestina. Hania är också med i Ekumeniska följeslagarprogrammets internationella referensgrupp, där personer från lokala organisationer och kyrkor finns med – såväl israeler som palestinier – kristna, muslimer och judar.

Hania beskriver familjens lilla trädgård på baksidan av huset, där de har fem olivträd.
– Hela året håller vi ett öga på och tar hand om träden och hoppas att de ska ge oss så många oliver att det räcker till att producera den olivolja vi behöver. Jag bakar ofta manakeesh (ett platt mjukt bröd) med za’atar (kryddblandning med bland annat oregano och rostade sesamfrön) och olivolja på. Vi använder olivolja varje dag i matlagningen.

– Olivträdet är bibliskt och påminner oss om Jesus. Det är också en symbol för fred, säger Hania.

Olivoljan är betydelsefull för den palestinska ekonomin och den är för många den främsta inkomstkällan. Hania säger att skördetiden därför är den viktigaste tiden på året för stora delar av den palestinska befolkningen, då de får lön för den möda de haft med att ta hand om sina träd. Oliverna behöver skördas relativt snabbt och därför krävs en samlad insats från unga och gamla, kvinnor och män.

Olivskörden är en händelse, som är viktig för palestinier både ur ekonomisk och kulturell synvinkel, enligt Hania. Familjer samlas för att skörda sina oliver, de fyller på lagren för året som kommer och de säljer det de inte behöver själva.
– Det är också en glädjens tid för barnen, som klättrar i träden och tävlar om vem som kan plocka flest oliver. För oss är det en högtid som markerar slutet på sommaren och början på vintern, säger Hania.

Men skördesäsongen är inte längre bara förknippad med fest och glädje. Hanias soliga tonårsminnen från olivskörden var från tiden före den andra intifadan, då rörelsefriheten var större och palestinier inte behövde tillstånd för att ta sig från ett område till ett annat. Nu finns muren, vägspärrar och systemet med olika typer av tillstånd som separerar familjer och gör det svårt eller omöjligt att få tillgång till olivlundarna. Hania beskriver hur murens dragning på Västbanken gjort att palestinska städer och byar nu finns på den ena sidan, medan fälten med olivträd ligger på den sida muren som Israel kontrollerar.
– På grund av att några av mina familjemedlemmar drabbats av rörelserestriktionerna kan vi inte samlas och skörda oliver tillsammans längre. Mina farbröder har sålt en del av marken och de få träd vi har kvar skördas och sköts om av inhyrd arbetskraft.

Årets olivskörd är inne på sluttampen. Den kommer inte gå till historien som den bästa. Eftersom det denna säsong inte blev så många oliver att skörda. Eftersom det pågår en pandemi. Eftersom denna pandemi gör det nästintill omöjligt för personer från andra länder att finnas där med sin skyddande närvaro. Eftersom behovet av den skyddande närvaron inte minskat, utan snarare ökat.
– Bönderna har alltid trakasserats av bosättare, som har stulit eller förstört deras olivträd i ett försök att driva bort dem från marken. Men i år har vi märkt att bosättare blivit mer aggressiva, att de utnyttjar pandemin och nedstängningen i samhället. Olivträd har förstörts och bönder har attackerats mitt på ljusa dagen. Men allt det här gör faktiskt att människor känner ännu mer tillhörighet till landet och sina rötter och att de fortsätter kräva sin rätt till frihet, rättvisa och självbestämmande, säger Hania.