I bördiga och strategiskt viktiga Jordandalen har ockupationen en särskild brutalitet, med byråkrati och restriktioner som vapen. Palestinier och israeliska bosättare kämpar om resurser, på radikalt olika villkor.
Nai’me ler blygt när hon visar oss vattentäkten som familjen byggt med hjälp från en lokal organisation. Nu har de möjlighet att lagra vatten, som de sedan kan använda för att bevattna åkrarna. Avkastningen på det lilla jordbruket har ökat så mycket att äldsta dottern numera har möjlighet att studera på universitetet.
En solskenshistoria, mot alla odds. Nai’mes familj bor nämligen i det som kallas område C i en by strax norr om Jeriko. I område C kontrollerar israeliska myndigheter allt som rör byggnation och renovering av hus och skjul, vägar, vattentäkter och brunnar. [1] Vill du bygga behöver du tillstånd, något Nai’mes familj inte har för sin vattentäkt. Faktum är att de inte ens ansökt om bygglov eftersom israeliska myndigheter mycket sällan beviljar det för palestinier. [2] Nai’me och hennes familj bestämde sig därför för att bygga ändå, ett slags motstånd i en ockupation som präglas av byråkrati och restriktioner för palestinier.
Nai’mes familj är inte de enda som bygger utan lov. Medan hon och hennes familj saknar tillstånd från israeliska myndigheter, är expansionen av de israeliska bosättningarna ett brott enligt internationell humanitär rätt. Trots det subventioneras bosättningarna av israeliska myndigheter på flera sätt, samtidigt som mark avsätts åt dem. [3] Hela Västbanken är indelad i ett komplicerat lapptäcke av zoner och områden. Område A, B eller C avgör vilken myndighet, israelisk eller palestinsk, som har ansvar, men sedan finns underkategorier. I område C i Jordandalen har israeliska myndigheter identiferat marken som statlig, naturreservat eller militärzon. Det har gjort att bara 6 % av marken är tillgänglig för palestinsk utveckling. Samtidigt faller 86 % av samma område under bosättningarnas regionala råd vilket betyder att de har mölighet att planera för expansion och utbyggnad långt utöver de 12 % de idag täcker. [4]
Nai’me vet att de riskerar att få vattentäkten riven. Då får hennes man återgå till att arbeta i jordbruket som tillhör bosättningen intill. Men kanske klarar de sig några år, kanske hinner äldsta dottern slutföra sina studier.
Nai’me och hennes familj har valt att vara anonyma och Nai’me heter egentligen något annat.
Bilder
Bild 1: Nai’mes vattentäkt. Fotograf: Privat
Bild 2: Utsikt över bosättningen Argaman som etablerades redan 1968, bara ett år efter ockupationens början. I jordbruket arbetar både palestinier från intilliggande byar, och gästarbetare från Thailand och Nordafrika. Fotograf: Maria Stacke
