Att inte kunna ta sig hem

Ni vet hur det är. Samtidigt som den första snön faller börjar det. Tågkaoset, pendeltågkaoset. Inget går längre att planera. Några hundra personer kommer att muttra "att SJ aldrig lär sig att snön kommer varje år", tiotals flextimmar kommer att gå åt till försenade tunnelbanor. Den passiva aggressiviteten flödar och riktas ofta mot någon stackars personal som har fått i uppgift att förklara att källan till allt är ett signalfel. Bittra statusar uppdateras på Facebook. Massa tid kommer att spillas på grund av omständigheter som vi inte kan rå över. Och detta resulterar i frustration. Ni vet precis hur det är.

Jag känner samma känsla, samma frustration just nu, men av helt andra skäl. Den senaste en och en halvtimmen har jag suttit utanför jordbruksgrinden Fara’un, även kallad gate 708. Jag sitter och väntar på att grinden ska öppna. Jordbruksgrinden utgörs egentligen av tre olika stängsel som är ungefär sex meter höga, med taggtråd högst upp. På andra sidan muren [1] står ett tjugotal palestinska bönder som väntar på att israeliska soldater ska öppna grinden så att de får åka hem. Enligt tidtabellen som bestämts av israeliska myndigheter skulle grinden ha öppnat 16:30, men klockan är närmare 18:10 nu och ännu ingen soldatjeep inom synhåll.

Bönderna som väntar där på andra sidan har oturen att ha sin mark i sömzonen. Det innebär att marken är på motsatt sida om muren från där de har sina hem, men fortfarande på palestinsk mark. Detta är en konsekvens av att muren inte har dragits längs den Gröna linjen, som är den internationellt vedertagna gränsen mellan Israel och Palestina. [2]  Till just den här jordbruksgrinden kommer soldaterna varje dag tre gånger om dagen för att öppna, under skördetiden. När skördetiden är slut ändras tiderna och bönderna får ännu mer begränsad tillgång till marken. Detta trots att de har dokument som visar att marken tillhör dem.

Det är mörkt ute, solen gick ner för en halvtimme sedan. Jag ser inte längre bönderna, åsnorna, kärrorna på andra sidan, men jag hör upprörda röster och skymtar hur någon lyser med sin mobil. Jag hör hur någon ibland ruskar i stängslet, hur sten kastas mot stängslet. Vår taxichaufför berättar att de kastar sten för att kamerorna ska känna av att någon rörelse sker vid muren, soldaterna brukar komma då.

Medan vi väntar på andra sidan går min telefon varm. Jag ringer Humanitarian hotline, som är en slags växel för den israeliska militären. Jag kopplas till en tjej som pratar perfekt engelska, jag berättar att grinden inte är öppen, att det har varit problem hela veckan, att folk är oroliga och vill gå hem. Hon ringer soldaterna, säger att de kommer att vara där om fem minuter. Jag lägger på. Denna procedur upprepas cirka tio gånger, jag och min kollega Simone turas om att ringa var tionde minut, hör hur tjejen på andra sidan ringer soldaterna, höjer rösten på hebreiska, ursäktar sig till oss och säger att hon inte förstår varför de är sena. Fem minuter, så ska de vara på plats. Nej hon kan inte koppla mig till någon högre uppsatt, men hon lovar att göra sitt bästa för att lösa situationen. Simone och jag kommer överens att det vore lättare om hon var otrevlig. Jag ringer Matak, som är en direktcentral för soldaterna men det är ständigt upptaget. Jag ringer Machsom Watch, en israelisk fredsorganisation som jobbar med att övervaka jordbruksgrindar och militära vägspärrar. Jag ringer palestinska myndigheter för att informera om vad som händer, kan de göra något? Ingen ger klara besked.

Efter ett tag hör vi en bil komma på vägen mellan två av stängslen – äntligen kommer soldaterna! Men militärjeepen åker vidare och tutar när de passerar grinden. Bönderna blir alltmer irriterade upprörda, vår taxichaufför översätter att en av dem säger att hon har diabetes och måste hem för att ta sitt insulin. Jag ringer Humanitarian hotline igen, försöker dölja min irritation, berättar att soldaterna bara åkte förbi. Får beskedet att de kommer tillbaka om fem minuter.

Cirka 20 minuter senare kommer en militärjeep. Den här gången stannar den, med hög musik, tung bas. Tre soldater hoppar ut, en bonde höjer rösten, frågar varför de är sena. Soldaterna öppnar grinden, vi frågar varför de är sena. De tittar på varandra, säger att de inte pratar engelska, säger på engelska att vi ska stanna där vi är och så går de tillbaka. Alla tre grindarna är nu öppna men ingen passerar. Tillstånd visas upp i ljuset av en ficklampa. Inget händer på ett tag. Sen säger soldaterna åt alla bönder att gå åt sidan, vi ser dem inte längre. Tre barn i åldrarna åtta-tio släpps igenom tillsammans med sin åsna och kärra, men de berättar att deras pappa är kvar där inne. Därpå följer en lång väntan. Humanitarian hotline svarar inte längre.

Efter en halvtimme släpps några personer till ut, men deras identitetskort har omhändertagits av soldaterna. Ungefär tio personer till är kvar innanför muren. Nu samlas fler och fler från byn för att se vad som händer. Samtidigt kommer alltfler soldatjeepar på andra sidan stängslet. En och en släpps bönderna ut, men utan sina identitetskort. Soldaterna frågar vad vi gör här, säger åt oss att åka hem till Kanada eller vart vi är ifrån. Nu är det bara en kvinna i 65-års åldern kvar innanför muren, Hilwe. Hon struntar i att det är femton beväpnade soldater omkring henne, att kvinnor i hennes kultur inte ska vara nära okända män. Hilwe sätter sig på tvären och säger att hon inte kommer att gå hem utan sitt identitetskort. Hon skäller ut soldaterna, de arabiska grannländerna för att de struntat i Palestina, hon skriker att det är hennes mark, hennes timjan som växer där och att hon har rätt till sitt identitetskort. Soldaterna försöker tvinga ut henne, men hon stretar emot och börjar sittstrejka. Soldaterna hämtar slutligen några kvinnliga soldater som tar ut henne. Bönderna blir tillsagda att hämta sina identitetskort imorgon hos israeliska myndigheter och förklara vad som hänt.

Folk är trötta och börjar snart gå hem, utan identitetskort. Det är sent nu och imorgon är en ny arbetsdag.

Julia Eriksson Pogorzelska
Tulkarem december 2013