Ziad och Ratiba bor tillsammans i ett prydligt, ompysslat hem på en brant sluttning varifrån man en klar dag kan se Jordanien höja sig på andra sidan Döda havet, drygt fyra mil bort. De är de enda som bor kvar i byn Bir al-Idd, precis i utkanten av ett militärt övningsområde och med en illegal israelisk utpost på var sida.
Abu Tariq framför ett av hans fält med linser. I bakgrunden kan man även se delar av de hus som tidigare beboddes av två familjer. Foto: HenrikZiad Mahmoud Younis – eller Abu Tariq, far till Tariq, som han nu kallas, räknar upp sina anfäder för mig med sin låga, raspande stämma. Awad, som kom till området från Egypten, och hans son M’Kemar som räknas som familjens stamfader. Far till son, med hans egen son Tariq tionde generationen efter M’Kemar. Han berättar om hur familjen var inblandade i strider mot turkarna, under den ottomanska tiden.
Vår översättare från familjen Nawaja, som räknar sig ännu längre tillbaka i området kring Yatta, deltog också, och tillsammans delar de sina familjers historia med mig. Strider mot Ottomanska riket, hur de tvingades fly söderut in i öknen för en kort tid och kom tillbaka för att finna sina gårdar och åkrar övertagna av beduinfamiljer. De följande striderna mot beduinerna, som efter otaliga historier leder oss fram till Abu Tariqs äldre bror, som dödades i strider mot beduinerna så sent som i början på 1950-talet.
Abu Tariq själv är född 1957, och kommer att fira sin sextionde födelsedag under hösten. Han föddes här, i byn Bir al-’Idd. Det bodde sju familjer här – nu finns endast han och hans hustru Ratiba, Umm Tariq,mor till Tariq, – kvar. Deras barn kommer och hälsar på under helgerna, men de andra familjerna har flyttat härifrån, för att komma undan militär och illegala bosättare.
Bir al-’Idd ligger i utkanten av ”firing zone 918”, ett militärt övningsområde som upprättades på 1970-talet.[1] Abu Tariq berättar att 1986, när paret hade varit gifta i tre år, blev han skjuten genom halsen av israelisk militär när han och hans bror var ute med sina får i området. Han flögs med helikopter till det israeliska sjukhuset i Be’er Sheva, där han blev kvar i en månad och också lärde sig lite hebreiska. Under det kommande året åt han genom en sond och kunde inte prata.
Några år senare, 1995, upprättades utposten Nof Nesher i närheten, illegal enligt både internationell och israelisk lag.[2] Familjen som bodde där, en del av släkten Nawaja, kördes ut av militär. Och sedan dess har bosättarna, till en början med konverterade sydafrikanen Yaakov Taljah i spetsen, varit i konflikt med de palestinska bönderna och herdarna i närheten.[3] 1998 etablerades ytterligare en utpost, Mitzpe Yair, på andra sidan av Bir al-’Idd.
Abu Tariq berättar om förgiftade och dödade får, förstörda vattenledningar och solpaneler. Om hur bosättarna blockerat vägen hit. Om hur han blivit träffad av kastade stenar. Att han inte vågar lämna sin fru ensam här, av rädsla för att de ska komma medan han är borta. Och han berättar om sin före detta granne, Ismael Adara, som vi också besökt, som efter att ha blivit misshandlad med käppar och inlagd på sjukhus angrepps igen när han var ute och arbetade med två av sina barn i januari 2014. [4] Hur Ismael då slogs tillbaka med sin herdestav mot bosättarna. Hur han blev gripen, dömd till dryga böter och fängelse, och hur han och hans familj sedan flyttat härifrån för att komma undan.
Han berättar om hur hela byn utrymdes av israelisk militär 1999, för att den var för nära det militära övningsområdet, och hur det tog tio år innan de tilläts återvända. Tolv andra byar inom övningsområdet riskerar fortfarande att bli tvångsevakuerade och rivna.[5]
Och nu har sju familjer blivit en i Bir al-’Idd. Bosättarna är kvar, kopplade till el och vattennätet trots att de är byggda utan tillstånd.
Vi sitter utanför Abu Tariqs hus, dricker sött te ur små glas och ser Jordanien och den israeliska staden Arad. Det går inte att se några gränser härifrån, men om vi går femhundra meter åt sydväst – eller åt norr – kommer vi nästan säkert att mötas av israeliska bosättare som tycker att vi inkräktar på deras land och är för nära deras utposter, samma personer som trakasserat byn i åratal.
Jag undrar om det kommer att bo kvar någon här efter Abu och Umm Tariq, och det är trösterikt att se hur de planterat fikon och mullbärsträd runt omkring gården, små plantor som sakta sträcker sig upp och sprider sina grenar över den lilla gården.
Parets hus med utsikt in över Israel. Foto: Henrik
