Solen stiger sakta upp över den torra, vidsträckta öknen vid utkanten av al-Minya. Vid gryningen, runt klockan sex, ser Ahmed hur bosättarna börjar samlas. Först var de runt 55 personer, 150 meter bort, men antalet växer snabbt. Ahmed fylls av oro för vad som kan komma härnäst. Bosättarna har varit här tidigare, vandaliserat Ahmeds ägor och dräpt hans getter. Men denna gången var det annorlunda. För Ahmed al-Tarw och hans familj kom den 14 februari 2025 att bli kulmen av månader av trakasserier och en vändpunkt i kampen om rätten till deras mark.
Al-Minya, en stillsam by belägen söder om Betlehem och precis intill ett vidsträckt ökenlandskap, har sedan en tid tillbaka kommit att bli en symbol för det upptrappade bosättarvåld som sköljt över Västbanken sedan 7-oktober-attacken och Gazakriget. För invånarna i denna palestinska by är hotet från bosättarna förvisso ingen nyhet, men den senaste tidens provokationer och regelrätta våldshandlingar har lämnat djupa sår.
Byn ligger i ett område1 I enlighet med Osloavtalet är Västbanken uppdelad i tre administrativa områden: A, B och C. Område A är helt under den palestinska myndighetens (PA) kontroll och omfattar cirka 18 % av Västbanken, inklusive större städer som Ramallah, Nablus och Betlehem. Här ansvarar PA för både civila och militära angelägenheter, och israeliska medborgare är förbjudna att resa in utan särskilt tillstånd. Område B, som utgör omkring 22 % av Västbanken, styrs civilt av PA men kontrolleras säkerhetsmässigt av Israels militär. Det omfattar många palestinska byar och landsbygdsområden där den israeliska militären har rätt att genomföra operationer. Område C, som täcker cirka 60 % av Västbanken, är helt under israelisk kontroll både vad gäller säkerhet och civil administration. Här finns israeliska bosättningar, vägar reserverade för israeler och stora landområden där det är svårt för palestinier att få bygglov. Denna uppdelning var tänkt att vara tillfällig, men den är fortfarande i kraft och påverkar både den palestinska vardagen och den politiska situationen i regionen.som enligt Wye River-avtalet från 1998 (ett tilläggsavtal till Osloavtalet) skulle vara fritt från israeliska bosättningar. Trots detta etablerades för några månader sedan bosättarutposten Makna Avraham här. Israeliska myndigheter har försökt avveckla utposten upprepade gånger, men bosättarna återvänder gång på gång.
Med anledning av situationen hade Följeslagarprogrammet tillsammans med den israeliska människorättsorganisationen Rabbis for human rights (Rabbiner för mänskliga rättigheter) blivit tillfrågade att påbörja arbete med skyddande närvaro i området. Planen var ursprungligen att arbetet skulle inledas bara ett par dagar efter attacken som ägde rum den 14 februari.
Vi möter en skärrad Ahmed al-Tarw strax innan lunch den 15 februari utanför hans fars gård. Han berättar om en natt av skräck och terror. Ahmed beskriver hur en grupp bosättare trängde sig in på hans mark i ökenbyn. Med stenar och klubbor gick de till angrepp mot hans och flera andras familjer.
Allt började vid gryningen på morgonen den 14 februari då Ahmed såg ett 50-tal bosättare samlas. Enligt byns borgmästare Abu Arab, som följeslagarna också möter utanför Ahmeds fars hem, tillhörde bosättarna den extremistiska bosättargruppen ”Hilltop Youth”2Hilltop Youth är en löst sammansatt grupp av nationalistiska israeliska bosättare som bor i utposter på Västbanken, ofta utan officiellt tillstånd från den israeliska staten. Gruppen består främst av unga män och tonåringar som ser utposterna som en central del i en religiös och ideologisk kamp för att utvidga judisk närvaro i området. Dessa ungdomar är kända för att etablera bosättningar på avlägsna kullar på ockuperade Västbanken (därav namnet ”hilltops”), där de bygger enkla bostäder trots att många av dessa utposter är olagliga enligt både israelisk och internationell lag. De har också varit inblandade i konfrontationer med palestinier, israeliska myndigheter och säkerhetsstyrkor. Vissa individer inom gruppen har kopplats till attacker mot palestinska byar och egendom, vilket har lett till att de i många sammanhang kallas för extremister eller radikala., som nyligen etablerat den illegala utposten på Ahmeds mark.
Förnärmad av gruppen som växte allt större ringde Ahmed den israeliska arméns samordningskontor, DCO3District Coordination Office, DCO, är enheter inom IDF som ansvarar för samordningen mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) i administrativa och säkerhetsrelaterade frågor och har utsatta koordinatorer som ansvarar för olika distrikt på Västbanken. De hanterar civila ärenden såsom rese- och handelstillstånd, sjukvård och infrastruktur, samt samarbetar med den palestinska säkerhetstjänsten. DCO ansvarar även för humanitära frågor och bygglov i Område C.. En timme senare anlände israelisk polis och soldater från IDF (Israeli Defense Force). Enligt Ahmed ska IDF ha sagt att han var i säkerhet eftersom bosättarna var på avstånd, men militären konfronterade aldrig angriparna och lämnade platsen kort därefter.
Efter att IDF lämnat fortsatte fler bosättare att strömma in. Stenar kastades, solpaneler slogs sönder, bilrutor krossades. Efter en halvtimme kom den israeliska polisen tillbaka, men då drog sig bosättarna tillbaka till sin illegala utpost. Utöver materiell förstörelse skadades 15 personer. Sex av dem skadades så allvarligt att de fick föras till sjukhus. En av dem var en kvinna gravid i femte månaden. Två drabbades av svåra skador när bosättarnas hundar attackerade dem.
Denna attack var inte en isolerad händelse. Den senaste attacken följer ett mönster av eskalerande våld i området. Tidigare hade bosättarna dödat Ahmeds får, bränt djurfoder, förstört vattenledningar och stulit vattentankar. För två månader sedan sattes en byggnad i brand av bosättare, och flera palestinska bybor har vid upprepade tillfällen attackerats i sina hem. Trots otaliga polisanmälningar tycks ingen hållas ansvarig. För de boende är det en upprepning av ett mönster de länge sett – attacker som sällan leder till några gripanden eller rättsliga åtgärder.
– De vill skrämma bort oss. Vi lever i rädsla varje dag, säger Ahmed till den israeliska nyhetskanalen Hareetz bara några timmar innan följeslagarna är på plats.
IDF:s uttalande till Haaretz om attacken var kortfattat: “Vid ankomsten skingrade säkerhetsstyrkor incidenten”. Men inga gripanden gjordes.
– Det är som att våra liv inte räknas, menar Ahmed.
Dagen före, den 13 februari, hade Itamar Ben-Gvir, Israels före detta minister för nationell säkerhet och ledare för det högerextrema partiet Otzma Yehudit (Judisk makt), anlänt till området med en grupp bosättare. De hade planterat träd på Ahmeds mark som en del i den judiska högtiden Tu b’shevat4Tu B’Shevat, vad som skulle kunna översättas till ”trädens nyår” inträffar den 15:e dagen i månaden Shevat enligt den hebreiska kalendern, och markerar en symbolisk ny början för naturen och understryker vikten av att vårda miljön. Vanligtvis är högtiden förknippad med att plantera träd och äta frukter, särskilt de som nämns i Torah, såsom fikon, dadlar och granatäpplen. I Israel och runt om i världen hålls ceremonier där människor samlas för att hedra naturen, ofta genom att plantera olivträd. På senare år har även Tu B’Shevat fått en allt starkare koppling till miljöfrågor.. För Ahmed och hans familj var detta ett tydligt budskap – en markering att deras hem inte var deras längre.
Efter attacken lovade soldaterna att de skulle komma tillbaka under natten för att skydda Ahmed och byn. Men de kom aldrig. Runt klockan två på natten var bosättarna tillbaka, nu cirka 70 personer. De började förstöra Ahmeds och hans brors hus. Ahmed tog sina barn och flydde.
Han ringde polisen, men fick svaret att militären redan var på plats. Men de syntes ingenstans. Klockan sex på morgonen, när skadorna redan var gjorda, anlände IDF. Soldaterna frågade vad som hade hänt. Ahmed skrattar till medan han återberättar militärens förvånade reaktion på attacken och beskriver situationen som bisarr – som om det inte var uppenbart vad som hade hänt.
Medan Ahmed berättade sin historia för oss var hans familjemedlemmar tillbaka vid huset för att packa deras tillhörigheter. Bosättarna hade sagt till Ahmed att om han kom tillbaka, skulle de inte bara döda hans får – de skulle döda hans barn också.
Mitt under vårt samtal fick Ahmed ett meddelande: bosättarna var tillbaka. Han reste sig snabbt och skyndade iväg. Kvar i skuggan av den oändliga öknen stod vi, med insikten om att för Ahmed och hans familj var detta inte slutet. Det var bara en del av en lång kamp för rätten att få stanna på den mark som han alltid kallat sitt hem. Senare på kvällen möttes vi av nyheten att bosättarna tänt eld på Ahmeds hem strax efter att vi lämnat.
För invånarna i al-Minyas öken är framtiden oviss. De känner sig lämnade åt sitt öde, fast i en konflikt som tycks sakna rättvisa. För varje attack, varje sten och varje eldsvåda, får de bära konsekvenserna – utan att någon annan gör det.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
- 1I enlighet med Osloavtalet är Västbanken uppdelad i tre administrativa områden: A, B och C. Område A är helt under den palestinska myndighetens (PA) kontroll och omfattar cirka 18 % av Västbanken, inklusive större städer som Ramallah, Nablus och Betlehem. Här ansvarar PA för både civila och militära angelägenheter, och israeliska medborgare är förbjudna att resa in utan särskilt tillstånd. Område B, som utgör omkring 22 % av Västbanken, styrs civilt av PA men kontrolleras säkerhetsmässigt av Israels militär. Det omfattar många palestinska byar och landsbygdsområden där den israeliska militären har rätt att genomföra operationer. Område C, som täcker cirka 60 % av Västbanken, är helt under israelisk kontroll både vad gäller säkerhet och civil administration. Här finns israeliska bosättningar, vägar reserverade för israeler och stora landområden där det är svårt för palestinier att få bygglov. Denna uppdelning var tänkt att vara tillfällig, men den är fortfarande i kraft och påverkar både den palestinska vardagen och den politiska situationen i regionen.
- 2Hilltop Youth är en löst sammansatt grupp av nationalistiska israeliska bosättare som bor i utposter på Västbanken, ofta utan officiellt tillstånd från den israeliska staten. Gruppen består främst av unga män och tonåringar som ser utposterna som en central del i en religiös och ideologisk kamp för att utvidga judisk närvaro i området. Dessa ungdomar är kända för att etablera bosättningar på avlägsna kullar på ockuperade Västbanken (därav namnet ”hilltops”), där de bygger enkla bostäder trots att många av dessa utposter är olagliga enligt både israelisk och internationell lag. De har också varit inblandade i konfrontationer med palestinier, israeliska myndigheter och säkerhetsstyrkor. Vissa individer inom gruppen har kopplats till attacker mot palestinska byar och egendom, vilket har lett till att de i många sammanhang kallas för extremister eller radikala.
- 3District Coordination Office, DCO, är enheter inom IDF som ansvarar för samordningen mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) i administrativa och säkerhetsrelaterade frågor och har utsatta koordinatorer som ansvarar för olika distrikt på Västbanken. De hanterar civila ärenden såsom rese- och handelstillstånd, sjukvård och infrastruktur, samt samarbetar med den palestinska säkerhetstjänsten. DCO ansvarar även för humanitära frågor och bygglov i Område C.
- 4Tu B’Shevat, vad som skulle kunna översättas till ”trädens nyår” inträffar den 15:e dagen i månaden Shevat enligt den hebreiska kalendern, och markerar en symbolisk ny början för naturen och understryker vikten av att vårda miljön. Vanligtvis är högtiden förknippad med att plantera träd och äta frukter, särskilt de som nämns i Torah, såsom fikon, dadlar och granatäpplen. I Israel och runt om i världen hålls ceremonier där människor samlas för att hedra naturen, ofta genom att plantera olivträd. På senare år har även Tu B’Shevat fått en allt starkare koppling till miljöfrågor.
