Jag har sedan 1989 arbetat 25 % av min tid inom försvarsmakten. Jag har som förbandspastor sett många värnpliktiga och många officerare. Jag har fått lyssna på många berättelser och upplevt strapatser. Den militära miljön skapar starka band för många. Band mellan värnpliktiga, band mellan officerare och värnpliktiga. Band mellan officerare. Det är strapatserna som skapar banden. Det kan vara snön och kylan. Det kan vara händelsen på skjutfältet eller på fjället eller erfarenheter från utlandstjänstgöringen som gör det. Kommer du ihåg när vi…, och sedan kommer den ena fantastiska berättelsen efter den andra.
För officerarna gäller ytterligare faktorer som att man går skolor tillsammans och att man betygsätter varandra. En del kommer långt i systemet och blir general andra slutar som major eller någon arbetar bara något år på förbandet. Med en ny civil karriär så tunnas kontakterna ut och man får nya vänner. Även om vi lever i ett litet land så är de forna militära banden relativt betydelselösa. Någon kan få någon favör om arbetsgivaren också är gammal K4-ing, men det genomsyrar inte samhället. Det är inte de gamla banden på 22:a pluton, utbildningsåret 96-97 som bestämmer den framtida karriären i det svenska samhället.
Det kanske hade varit annorlunda om vi nyligen varit i krig och om hoten utifrån upplevdes starka. Det hade varit annorlunda om halva befolkningen under sin värnplikt tjänstgjorde på ockuperat område. Det hade varit annorlunda om den militära underrättelsetjänsten genomsyrade det politiska besluten och synen på hur man skapar säkerhet. Det hade definitivt varit annorlunda om alla gamla officerare som slagits tillsammans satt på viktiga poster i samhället, som domare eller rektorer, som politiker och som statsministrar. Det hade varit en annan situation om du som barn redan i förskolan och skolan fick höra att utbildning var en förberedelse för den framtida militärtjänstgöringen. Det hade varit annorlunda om du som barn mötte militärer i skolan som hjälpte till med undervisningen. Det hade varit annorlunda om vår kultur hade underblåst en föreställning om världen i vilken krig var, är och kommer att vara oundvikligt, ett nödvändigt och acceptabelt sätt att lösa våra säkerhetsproblem.
Om vi inte försvarar oss kommer vi att utsättas för en andra förintelse. Så är det i Israel. Orden är inte mina utan fyrabarnsmamman Michal Gilbart. Hon berättar hur hon 1982 mitt under det första Libanonkriget födde sin son. Maken var inkallad och Michal tänkte att om 18 år kanske hon skulle ha både en son och en man i krig någonstans. Det som verkligen öppnade hennes ögon på hur det israeliska samhället fungerar, var den dagen hennes då 14-åriga dotter sa att hon inte tänkte göra militärtjänstgöring. Dottern vidhöll sin ståndpunkt trots att många såg det som förräderi. Till slut fick Michal tipset om att vända sig till organisationen, ”New profile”.
– Under hela mönstringsförfarandet fick vi ett fantastiskt stöd. Vi fick veta vad som gällde för den som vägrar militärtjänst. Vi fick hjälp med advokat. Det var ingen som hade informerat om detta tidigare eftersom hela samhället är inriktat mot armén, säger hon.
Dottern dömdes och satt sedan i fängelse i fyra omgångar, tre månader varje gång. Efter allt stöd familjen fått beslutade Michal att bli aktiv medlem i organisationen. Målet med verksamheten är att stödja de som vägrar göra militärtjänst och på sikt civilisera det israeliska samhället.
– Vi måste våga ifrågasätta den heliga treenigheten: Israel, judaisering och säkerhet. Vi måste våga ifrågasätta militärens roll. Vi måste våga ifrågasätta idén om att det är armén som bygger staten, då bara 50 % av befolkningen gör militärtjänst. Inte de israeliska araberna, inte de ultraortodoxa judarna eller de handikappade. Trots det bedöms alla efter den militära måttstocken. Vi måste sluta vara en förtryckare och istället bli en bra granne, säger hon.
Organisationen arbetar med nätverk för de som vägrar militärtjänstgöring. De erbjuder en kontaktperson som följer genom hela processen. Man ordnar workshops för ungdomar och har ungdomsgrupper. Några hundra får stöd varje år. Året var 1949 om hösten. Min farmor Dina låg i sin säng och sov. Det var hennes 50-årsdag. Som en oförglömlig överraskning smög hennes 18-årige son Åke in i rummet, öppnade försiktigt sovrumsfönstret, tog upp kulsprutepistolen han hade tagit med sig från regementet och avfyrade en salva upp mot skogsslänten bakom huset. Min farmor vaknade! Ja, må hon leva ut i hundrade år. Åke låg i lumpen och hade ingen svårighet att ta med sig K-pisten hem.
Skulle någon värnpliktig lyckas med detta idag lär han eller hon bli polisanmäld och en stor utredning tillsättas. I Israel går 150 000 säkerhetsmän och kvinnor runt med sina automatvapen. Till detta kommer alla soldater på permission och bosättare som har rätt att bära vapen. Vapenindustrin är den fjärde största i världen.
– Den stora skillnaden idag mot igår är att vi kan prata om det. Igår sågs allt ifrågasättande som förräderi. Idag kan ungdomarna ställa sina frågor. Det är det som ger oss hopp om framtiden, avslutar Michal.
