Jag står på balkongen i lägenheten där jag nu bott i lite över två veckor, det är en underbart vacker solnedgång som färgar himlen i alla möjliga färger. Jag kan se den praktfulla al-Aqsamoskén och hur den guldiga kupolen lyser. Jag ser kyrktorn som lyser upp och skapar en vacker siluett av staden. I denna stund så känns detta som vilken stad som helst, en stad med massor att uppleva och se. Härifrån kan jag inte se ockupationen, men jag vet att den är där, här och så långt ögat kan nå. Den finns i varje berättelse som jag hör från människor och den finns i varje nyhet som jag läser.
Jag befinner mig sedan den 25 augusti i Jerusalem, den heliga staden. Här möts tre världsreligioner som gör att staden är helig för otroligt många människor runtom i världen. Jag befinner mig här för att vara en internationell skyddande närvaro i konflikten och för att dokumentera och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna, och tyvärr sker de alldeles för ofta. Jag gör saker här som inte ska behövas. Som att gå genom gamla staden klockan 07.30 på morgonen för att barn ska känna sig trygga att gå till skolan när att det står israeliska säkerhetsstyrkor överallt med sina stora vapen. Gamla staden är ganska tyst den tiden på morgonen, de små affärerna har ännu inte slagit upp dörrarna för dagen så det är väldigt tomt på gatorna. Trots det så räknar jag till cirka 20 gränspoliser och poliser på olika platser längs vägen till skolan. Det är barnen som är vakna, barnen som går längs gatorna för att ta sig till skolorna som ligger utspridda i staden. Vi har fått en förfrågan från en av skolorna i gamla staden om skyddande närvaro. Här går elever i åldrarna 15 till 18 år. En grupp som är väldigt utsatta av israeliska säkerhetsstyrkor. De får ofta sina väskor genomsökta och sina id-handlingar kontrollerade på väg till skolan. Många barn i Palestina känner sig rädda dagligen när de går till skolan, rädda för både israeliska säkerhetsstyrkor och för våldsamma bosättare.1https://www.unicef.org/sop/what-we-do/education-and-adolescents
Där står jag, i min väst och observerar och dokumenterar allt jag ser. Säkerhetsstyrkorna vet att jag är där, jag vet att de vet vem jag är eller i alla fall vad jag representerar. Min väst säger “jag ser dig, och jag håller koll”. Vi är inte säkerhetsstyrkornas favoriter, skrämseltaktik används ibland för att vi inte ska våga stå kvar. Våra pass fotograferas och de säger att detta är för att de ska kunna hindra oss från att åka in i landet igen. De tar kort på oss och säger åt oss att vi inte får vara på vissa platser. Vid ett tillfälle när gränspolisen bett om mitt pass så kommer en palestinsk man fram och säger med sympati i rösten:
– Välkommen till ockupationen, det är det här som vi går igenom varje dag. De ser er här varje dag och de tycker inte om det.
När vi fått tillbaka våra pass och blivit ombedda att lämna området så vänder vi oss till den palestinska mannen och säger:
– Vi ses imorgon.
Han ler och nickar till oss. Att bli avhysta från en plats av israeliska säkerhetsstyrkor visar bara hur mycket vi behöver vara här för det tyder på att det finns en liten rädsla för våra västar, kameror och anteckningsblock, trots att de står där med sina vapen.
Tyvärr kan vi inte vara överallt hela tiden som det ofta skulle behövas. En dag fick två följeslagare i mitt team höra “Ni kommer för sent, det är för sent” när de kom gående i gamla staden. Bara en stund tidigare hade en man blivit misshandlad av säkerhetsstyrkorna, videon som vi fick se var brutal. Ingen verkade riktigt veta vad det var som hade triggat i gång misshandeln, och det spelar egentligen ingen roll för det övervåld som användes kan aldrig rättfärdigas. Detta är tyvärr inget ovanligt här i Palestina, övervåld och att bli anhållen på tveksamma grunder är något som hör till vardagen för många. Flera av de palestinska männen som jag har pratat med sedan jag kom hit skrattar åt frågan om de någon gång blivit anhållna. De säger att alla blir det någon gång eller många gånger och det är konstigare om du aldrig blivit anhållen än om du har det. Det är verkligheten som många lever i här i den heliga staden, som i många avseenden inte känns så helig. Men vad många också säger är att freden kommer att komma till Palestina och det palestinska folket, inshallah. Hoppet lever.
Jag står kvar på balkongen och solen har nu gått ner och jag reflekterar över de två veckorna jag nu befunnit mig i fält och i huvudet ekar frasen jag hunnit höra så mycket
– Ni måste berätta för omvärlden.
Det ska jag göra och jag hoppas att ni är några som är villiga att lyssna.
/Tove
- 1https://www.unicef.org/sop/what-we-do/education-and-adolescents
