– Titta, foten har blivit bättre. För två veckor sedan var den alldeles svart. Jag står bland läkare, sjuksköterskor och bybor i trängseln. Jag tittar på den lilla pojkens gråaktiga fot och kan inte riktigt skilja smuts från infektion, men gläds åt beskedet att det går åt rätt håll.
En av mina arbetsuppgifter som följeslagare är att följa med den mobila kliniken. Den består av ett team med läkare, gynekolog och sjuksköterskor som åker till extra utsatta byar för att erbjuda gratis sjukvård. Jag följer med för att underlätta vid genomresan vid checkpointen, då teamet ofta har problem med att komma igenom. De säger att det hjälper med internationell närvaro.
En annan anledning till att jag följer med är för att det är i princip vår enda chans som följeslagare att besöka byar som ligger isolerade på andra sidan muren, i den så kallade sömzonen.[1]
Den mobila kliniken i byn Arab Abu Farda. Kliniken besöker byn varannan torsdag, utöver det kommer det inte så många till byn. Palestinier på andra sidan muren måste nämligen ha tillstånd för att besöka byarna i sömzonen.
Den mobila kliniken är en del av organisationen Palestinian Medical Relief Society (PMRS) som startade 1979. Det var palestinska läkare och andra inom sjukvården som såg hur otillräcklig sjukvården blivit i Palestina på grund av den israeliska ockupationen. De startade därför PMRS som ett komplement till den redan existerande sjukvården.
Idag är PMRS ett nationellt hälsoprogram som arbetar med förebyggande sjukvård med utbildning, men också med akutsjukvård. En viktig del i programmet är att få människorna att vara delaktiga i bygemenskapen och förmedla en känsla av egenmakt.
PMRS fokuserar främst på de mest utsatta grupperna i det palestinska samhället: barn, kvinnor, funktionsnedsatta och fattiga. PMRS finns på landsbygden, i flyktingläger och i stadskärnor. Utgångspunkten är att hälsa är inkörsporten för social förändring och samhällsutveckling.[2]
Vid checkpointen blir allas ID och tillstånd (och mitt pass) grundligt undersökta. Precis som allt sjukvårdsmaterial och hela den mobila kliniken. Men vi kommer till slut igenom.
De båda byarna vi besöker idag, Arab ar Ramadin al Janubi och Arab Abu Farda är båda beduinbyar. De är flyktingar från 1948 som kom hit och startade upp nya samhällen. I den förstnämnda byn arbetar många på odlingarna, medan i den andra livnär de sig på att sälja kor.
Suhad arbetar med public relations på PMRS. Hon informerar ofta om Qalqiliyas problematik efter att muren byggdes och människors situation i olika områden i distriktet. Idag följer hon med den mobila kliniken för att komma ut i fält och träffa folk. Här i byn Arab ar Ramadin al Janubi visar hon mig runt och vi besöker skolan.
Ett problem för båda byarna är att de har begränsad tillgång på hur mycket förnödenheter de får ta in till byn. Detta innebär att de därför inte har någon affär. I Arab Abu Farda är dock det största problemet av hygienisk karaktär. Vattnet är inte rent och människor och djur delar små ytor. Infektioner är mycket vanligt, likaså diabetes och högt blodtryck.
Det är också vanligt med dödsfall bland små barn. Jag sitter och pratar med två kvinnor, med Suhad som tolk. Jag frågar de två kvinnorna om barnen överlever spädbarnstiden i byn. En kvinna berättar på arabiska och jag ser hennes blanka ögon. En annan kvinna säger också något. Suhad översätter:
– Den kvinnan förlorade tre barn innan de fyllt sex månader, och den kvinnan förlorade två. Läkarna säger att det var på grund av infektioner.
Vi sitter kvar en stund och pratar vidare innan det är dags för kliniken att åka iväg till några hembesök. Dagens arbete avslutas och vi åker tillbaka genom checkpointen utan en enda fråga från de israeliska säkerhetsvakterna.
Jayyous, juni 2013
Hanna Eklund
[1] ”Västbankens gräns mot Israel kallas för den Gröna linjen och betecknar stilleståndslinjen efter kriget 1949. Gränsen som är fastställd i avtalen om vapenvila är därför den de-facto internationellt erkända gränsen”. www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1202.
[2] Läs med om PMRS på www.pmrs.ps
