Jag är tillbaka i Hebron på södra Västbanken. För drygt ett år sedan träffade jag Issa Amro på samma plats där vi sitter nu. Han är erkänd av EU som en person som genom icke-våldsliga metoder främjar och skyddar de universella mänskliga rättigheterna.[1]
Vid besöket förra året berättade Issa om hur organisationen Youth Against Settlements, YAS, arbetar genom icke-våld med motstånd mot ockupationen. Det som slog mig var att han hela tiden utgick från folkrätten och de mänskliga rättigheterna då han kritiserade Israels ockupation [2].
Mötet med Issa var en av anledningarna till att jag sökte till följeslagarprogrammet och när det nu återstår en dryg vecka av min tid här som följeslagare tänker jag tillbaka på ytterligare några av de möten med människor jag haft under mina tre månader här.
Jag minns Abu Zakr som bor i Jordandalen, omgiven av illegala bosättare. Hans familj har sju gånger fått sitt hem förstört av israelisk militär men han säger stolt:
– Jag kommer aldrig att flytta härifrån!
Mitt möte med en äldre man som grät när han berättade hur hans fru och dotter förnedrades av israeliska soldater i samband med att de fördes bort utan att de gavs någon anledning.
Abu Muhammed som berättade för mig om problemen med de omkringliggande israeliska bosättarna:
– Att döda en palestinier är som att döda en fluga. Vi är inte värda någonting.
Tammin som var inbjuden till Storbritannien för att tala på bland annat Oxfords universitet men som nekades inresetillstånd.
– Jag vill ta med mig min dotter till Storbritannien för att visa hur det är att leva i ett fritt land.
Då barn på väg till skolan frågade mig:
– Är det några soldater längs vägen idag?
En mamma berättade för mig hur hennes 15-åriga son brutalt fördes bort av israelisk militär mitt i natten och familjen vet inte vart eller varför.
En före detta soldat i israeliska armén berättade hur de medvetet tränas i att förödmjuka och skrämma den palestinska befolkningen och att det inte finns någon god ockupation. Han är nu aktiv i organisationen Breaking the silence. [3]
En äldre israeliska kvinna från israeliska organisationen Machsom watch [4] jag träffade i en vägspärr. Hon skäms över att vara israelisk medborgare och är glad att hennes barnbarn bor i Tyskland, i ett fritt land.
– Alla israeliska medborgare borde komma till en vägspärr och se hur israeliska myndigheter behandlar palestinierna.
Mörkret har lagt sig och jag sitter hos YAS omgiven av ungdomar från Palestina, Israel och Center for Jewish Non-violence [5] som träffas för att planera en ickevåldsaktion i protest mot ockupationen. En av de som är där är Issa som oförtröttligt fortsätter sitt arbete för mänskliga rättigheter.
Tidigt nästa morgon genomför de en ickevåldsaktion som innebär att ungdomarna rensar en plats från skräp där de vill bygga en bio. Efter ett par timmar stoppas arbetet av israelisk militär som utlyser det tänkta området för bion som en stängd militär zon.
– Som taktik är det bättre att använda ickevåld än att bli arresterad eller skjuten, för på det sättet kan motståndet mot ockupationen fortsätta, säger Issa.
Jag är överväldigad av den fantastiska gästvänlighet och stolthet jag mötts av under min tid som följeslagare och att de allra flesta jag träffat som bor på ockuperade Västbanken uttrycker att israeler och palestinier visst kan leva tillsammans förutsatt att alla har samma rättigheter och skyldigheter.
Att ockupationen upphör, är den viktigaste förutsättningen och det skulle gynna både israeler och palestinier.
Om detta och om fler möten vill jag berätta när jag kommer hem till Sverige.
