Klockan är 03.45 och väckarklockan ringer. Det känns olidligt tidigt, men jag vet att det snart kommer vara packat med människor som vill ta sig igenom vägspärren, eller checkpointen som det kallas här, för att arbeta i Jerusalem. En kopp kaffe medan jag klär på mig. 04.00 promenerar vi iväg mot checkpointen. Det är mörkt ute och temperaturen är alldeles lagom, 23 grader och vindstilla, det skulle kunna vara en underbar plats. Vi hör ljudet av böner från moskéer, skällande hundar, galande tuppar och tutande taxibilar under vår promenad. Många av palestinierna som måste passera ”Gilo 300”, checkpointen mellan Betlehem och Israel, kommer med taxi ifrån busstationen.
När vi går runt ett gathörn ser vi att det redan, kl 04.10, är en lång kö ut ifrån det instängslade området där alla måste gå för att komma upp till första inpasseringen till ”Gilo”. Vi behöver passera kön för att komma fram till första inpasseringsgrinden och se vilken faktisk tid den öppnar. Den ska öppna kl 05.00. Det är bara män i kön, och de bereder plats åt oss. Ju längre upp vi kommer i den instängslade gången, ju längre har människorna väntat. Längre bak i kön står människor upp, längre fram i kön ligger människor ner på och under kartonger. De första anlände till ”Gilo” ca 02.30.
Jag fascineras av att de köande palestinierna ler emot oss och de engelsktalande frågar hur vi mår. Några män längre upp i kön börjar försöka få loss ett klistermärke från en av kartongerna som ligger på marken. Männen skrattar, och så småningom förstår jag att de skojar om att det är en babyblöjkartong som ligger på marken. De river loss babyansiktet från kartongen och fäster det leende barnansiktet på stängslets vassa spetsar, och de verkar nöjda med sitt morgonskämt.
Jag måste beundra dem för att det klarar av att skoja så här dags på dagen, väntande likt djur i en fålla, för att kunna ta sig till sitt arbete. När klockan närmar sig 05.00 börjar människorna i kön titta mot den stängda grinden, och de som legat ner reser sig upp. De tittar på oss och gör tecken mot klockan och mot mobilen, de vill att vi ska ringa till humanitarian hotline, hhl, och försöka påskynda öppnandet av ”Gilo”. Jag försöker förklara att jag inte kan ringa före kl 05.15 eftersom hhl slutar svara om vi ringer för ofta. Jag vet att många följeslagare innan förklarat samma sak, men palestinierna önskar varje morgon att vi ska åstadkomma en förändring. Jag har svårt att förklara.
Dagen gryr och luften är ljummen, allt störs av en enorm mur, en grotesk checkpoint och ljudet från den massiva bilgrinden som öppnas och stängs. 05.15 öppnas grinden. Idag går första kontrollen i en rasande fart. Så småningom går vi vidare mot metalldetektorkontrollen. Palestinierna förbereder sig i den trånga kön genom att ta av sig bälten, klockor och andra metallföremål. Alla vill passera metalldetektorn så fort som möjligt, men de väntar ändå lugnt i kön – alla vet vad som gäller… de israeliska soldaterna kan när som helst stänga en eller båda de metalldetektorerna som de behagat öppna för dagen.
Jag känner mig obekväm när jag kan passera den tjutande metalldetektorn genom att vifta med mitt pass, och inte behöver klä av mig bälte, klocka, skor, plånbok mm. Jag fortsätter fram mot den sista id-kontrollen. Här är det fullt av palestinier som väntar och ljudnivån är hög. Det går väldigt långsamt. En äldre palestinsk finklädd man kommer fram till oss, med förtvivlan i ögonen, han får inte passera. Han vill till Alaska-moskén i Jerusalem för att be, men har inget tillstånd för det. Han pratar bara arabiska. Jag pratar engelska. De israeliska soldaterna pratar hebreiska. Jag förstår så småningom att han måste åka till ett tillståndskontor och försöka skaffa ett tillstånd för att få passera, vilket jag försöker förklara. Den gamla mannen förstår inte, och står kvar och tittar på mig…
Jag har förstått att det är besvärligt att skaffa tillstånd då det sker en bit härifrån, tillstånd som endast delas ut i väldigt begränsad omfattning och av särskilda skäl och öppettiderna för tillståndskontoret är godtyckligt. Jag är ganska säker på att den gamla mannen inte kommer kunna skaffa ett tillstånd, och garanterat inte idag. Efter någon timme vandrar den gamla mannen bedrövad tillbaka mot Betlehem. Klockan är nu 07.15 och det är nästan tomt i ”Gilo”. Vi promenerar tillbaka till huset, där vi kan ta en lur, till skillnad från palestinierna som nu ska genomföra en arbetsdag innan de ska tillbaka genom ”Gilo” sent i eftermiddag.
